255 likt är det något företag under förra hälften av 1300-talet, som genom århundradena levat kvar i folkminnet. Varken i isländska eller ryska källor finnes i något fall uttryckligt angivet, att de östliga fienderna anfallit norrmännen från havet, Ottars berättelse är tydlig: från fjällen, över de lappländska sjöarna kommo kvänerna ned i hålögernas bygder; genom uppgifterna om kvänernas hemvist är ju dessutom i detta fall varje annan väg så gott som utesluten. Thorolfs och kvänernas härjningståg mot karelerna gå över land österut. Notiserna från senare tider tala till stor del samma språk, i den mån de ge några närmare lokalbestämningar. I Finmarken drabba karelerna enligt Håkan Håkanssons saga samman med konungens sysslomän; på fjället taga de 1279 en syssloman till fånga och dräpa hans män i stort antal. Det säger ett och annat om intressebakgrunden för dessa fejder och deras därmed sammanhängande lokalisering: de konkurrerande finnskattekrävarna från öster och väster stöta ihop i sitt omtvistade exploateringsområde. Under särskilt gynnsamma omständigheter kunde man sträcka sig ett steg längre och hemsöka medtävlarna i deras egna bygder. Annalnotisen från 1271, som sammanställer kareler och kväner antyder därmed också, att det åtminstone delvis är fråga om härjningar från landsidan. Vissa drag i uppgifterna från 1300-talet kunna emellertid onekligen anses tala för att fiender från öster emellanåt också kommit sjövägen. Alldeles otvetydiga äro de måhända icke. Då det berättas, att ryssarna 1323 »härjade norrifrån i Hålogaland och brände Bjarkey för herr Erling Vidkunnsson» och att Hålogaland 1349 blev »ödt och brändt norrifrån till Bjarkey», kan det måhända icke anses helt uteslutet, att de härjande skarorna landvägen eller utefter inre vattenleder nått Hålogalands kust och först efter framkomsten dit berett sig möjlighet att sätta över till det gamla hövdingasätet på en ö därutanför. Vad som starkast synes tyda på anfall från havet, är väderstrecksbeteckningen nordan, som uppträder även 1302 och 1386. Också detta drag lämnar dock i och för sig ett rätt bräckligt underlag för en bestämd slutsats. Det behövde kanske ej vara fråga om annat än härjningarnas utsträckning inom Hålogaland; då nordan var en gängse beteckning för norrmännens sjöväg från de karelska bygderna i Vita havets närhet, har ordet f.ö. måhända även varit användbart om en riktning till lands från detta håll, alldeles som det från kustlinjens utseende hämtade uttrycket austr nyttjas om landvägen från Nidaros till Uplanden eller Viken. Men det är väl ändå rimligast att bakom dessa notiser tänka sig plundringståg, som från någon östlig punkt strukit fram utmed kusten. Man behöver icke därför föreställa sig dem som verkliga motstycken till de norska bjarmalandsfärderna med sjögående skepp. Vid norra Norges kust är det gott om trånga sund, där båtar kunna smyga sig fram, och smala näs, över vilka de kunna dragas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=