254 tyrliga historia har säkerligen intet att göra med härjningar i Finmarken. Den plurala namnformen Markir brukas knappast någonstädes om Finmarken, som däremot ej sällan kallas endast Mqrk; med Markir åsyftas regelbundet vissa skogrika gränstrakter mellan södra Norge och Sverige.®* Lokaliseringen till dessa sydliga Marker passar ju bra ihop med uppgiften om jättebesegraren: vikverskum manni, och väderstrecksbeteckningen nor^r torde vara given endast med hänsyn till Viken. Även i ryska källor finner man ett och annat spår av 1300-talets fejder i nordligaste Norge. Den s.k. »fjärde novgorodska krönikan» berättar sålunda under år 1320, att en viss Luka »drog emot norrmännen»,®^ och under år 1349, att »novgoroder och dvinabor tågade emot norrmännen».®* Till Varanger hänför sig en sägen, som 1592 skall ha berättats för tvenne ryska adelsmän av gamla invånare i Lappmarken och som finnes bevarad i handlingarna från en rysk beskickning till Danmark 1601.®® Enligt denna sägen skall i forna dagar en karelsk hövding »i Kexholm och hela karelska landet», som lydde under Novgorod och hette Valit eller Varent men i dopet fick det kristna namnet Vasilij ha företagit ett erövringståg till »Murmanska landet», varmed här torde åsyftas Kolahalvön och åtminstone en del av Finmarken. Härvid skall han ha sammandrabbat med norrmännen och slagit dem i Varanger. Att denna tradition har sina rötter i historisk verklighet, är ganska troligt. Det har nämligen påvisats, att en rysk krönika (Sofijskaja létopis) under år 1337 omtalar en Valit Koreljanin (karelen Valit) som befälhavare i Keksholm.®' SannoJfr Fritzner, Ordb. ov. d. gamle norske Sprog®, 2, s. 654, Cleasby-Vifusson, Icel.- cngl. diet., s. 444 s.v. mörk f., P. A. Munch, Hist.-geogr. Beskr., s. 189. Polnoe sobranie russkich létopisej, 4, s 49. J. J. Mikkola, Karjalaisista Novgorodin sotilaina (Hist. Ark., 36:3 [1928]), s. 4 uppgiver, att detta tåg skall ha gått »utmed Dvina och Hvita hafvet till norra Norge». Någon antydan om färdevägen finnes emellertid icke på det enda ställe i den ryska krönikelitteraturen, där jag funnit saken omnämnd. Mikkola anför notisen som exempel på »karelska anfall» och ifrågasätter, att namnet Luka, den ryska formen för Lukas, här kunde representera ett karelskt Luukka {Luukkoinen). I krönikans kortfattade formulering ha dessa förmodanden intet direkt stöd. 64 Poln. sobr. russk. létop., 4, s. 59. Stället anföres från Rostovska krönikan av N. M. Karamzin, Istorija gosudarstva rossijskago®, 1 (1842), Priméöanija k 4. tomu, sp. 138 n. 347. Karamzin, 1st. gosud. rossojsk.®, 3, T. 11, sp. 27 Priméé. k t. 11, sp. 14 n. 56. M. Akiander, Utdrag ur ryska annaler (Suomi 1848), s. 247 ff. A. J. Sjögren, Anteckningar om församlingarne i Kemi-Lappmark, s. 384, Gesammelte Schriften, 1, s. 224 f. O. S. Rydberg i Sveriges traktater, 1, s. 510 f. ®^ Poln. sobr. russk. létop., 5, s. 220. Mikkola, a.a., s. 5. Till samma släkt hör enligt Mikkolas antagande (a.a., s. 7 f.) en 1377 omtalad Ioann Valit, som i vissa krönikeredaktioner kallas Ioann Fedorovié och förmodas varit son till en 1338 nämnd Fedor Vasiljevié, i vilket fall även uppgiften om den förste Valits kristna namn skulle bekräftas. Kombinationen förefaller emellertid på den avgörande punkten något osäker. 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=