251 klaringen till en tradition bland de lappska »sjöfinnarna»,som omtalas i handlingar från åren 1591—1601.»Sjöfinnarnas» bosättning vid fjordarna i nordligaste Norge skall enligt denna tradition vilat på ett privilegium av en konung Håkan, som en gång (1601) kallas Håkan Håkansson. Privilegiet uppgives 1596 uttryckligen ha gällt Malangen och dess syfte säges 1591 ha varit, att fjordbefolkningen »skulle vara Norges land till värn och åtvarsel, när landets fiender vore för handen.» Enligt uppgift från 1601 skulle det vara utfärdat från Vågan i Lofoten och enligt vad man hoppades ännu finnas bevarat i en gammal lagbok, som man, sannolikt förgäves sökte skaffa till rätta. Traditionens överflyttning på »sjöfinnarna» blir måhända begriplig under förutsättning, att de inflyttade, knappast synnerligen talrika bjarmerna under tidernas lopp kommit att helt eller delvis sammansmälta med dessa. Beaktansvärd är uppgiften om den vid privilegiet knutna förpliktelsen; det är alls icke uteslutet, att här föreligger ett minne av förhållanden, som hängt samman med den särskilda vakthållningsskyldighet, varom skeppsförteckningen i Gulatingslagen talar. Vida oftare än bjarmerna och alltid som fiender uppträda karelerna i Hålogalands och Finmarkens medeltidshistoria; på det hela taget är det kanske endast fråga om samma främlingar under ett annat namn. Det är emellertid icke säkert, att det karelska hotet alltid kom från sjösidan; de nordnorska bygderna hade dessutom i gamla tider andra fiender österut och dessa åtminstone kommo andra vägar. Mot slutet av 800-talet hade den hålogaländske bonden Ottar trätt i tjänst hos konung Alfred av England. Han berättade för sin herre om ett land norr om Sverige och mitt emot norra delen av Norge, skilt därifrån av fjällen; det kallas Kvänland, och om dess invånare heter det: »Kvänerna härja stundom hos norrmännen tvärs över fjällen och stundom norrmännen hos dem. Och där äro mycket stora sötvattenssjöar i fjällen; och kvänerna bära sina skepp över land till sjöarna, och därifrån härja de hos norrmännen; de hava mycket små skepp och mycket lätta». O. SoLBjERG, Eisenzeitfunde aus Ostfinmarken (Videnskabs-Selskabets [i Kristiania] Skrifter, 2. Hist.-fil. Kl., 1909, No. 7), s. 134 n. 4. '*■* Dokument ang. flyttlapparna — — — saml. af K. B. Wiklund o. J. Qvigstad, 2, s. 277 f., 283 f. Även ur andra källor känner man en lokalsägen om att en konung Håkan skall ha besökt Vågan (Hist.-topogr. Skrifter om Norge og norske Landsdele, G. Storm, s. 181 f.; Danske Magazin, 5 [ ], s. 96.) Vid sagouppgiftens margir (se ovan n. 41) kan väl knappast någon större vikt läggas. King Alfred’s Orosius, ed. H. Sweet, 1 (Early English Text Society, 79), s. 19: Donne is toemnes />a;m lande suSeweardum, on odre healfe pxs mores, Sweoland op ptet land norDeweard; j toemnes pxm lande noreweardum Cwena land, pa ewenas hergiad hwilum on <3u Northmen ofer Sowe mor, hwilum pa Northmen on hy. 7 par sint swiSe micle meras fersce geond pa moras; 7 beraö pa Cwenas hyra scypu ofer land on
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=