250 sådant antagande äger något positivt stöd i det medeltida källmaterialet omberöringarna mellan Hålogaland och dess östliga grannar. Finge man döma endast efter de gamla nordiska sagorna, skulle man knappast tro, att bjarmerna voro ett sjöfarande folk. De norska sjöfärder till Bjarmaland, som omtalas i källorna, äro troligen färre än de, som i verkligheten ägt rum, men skildringarna tyda genomgående på att de betraktades som märkliga och äventyrliga långresor. Egendomligt är därför onekligen, att samma slags besök av bjarmer i Norge aldrig uttryckligt nämnas. I den berömda berättelsen om Thore hunds och bröderna Karies och Gunnstens resa på Olof den heliges tid som med rätta anses typisk, om också icke därför historiskt tillförlitlig i fråga om det särskilda fallet, fäster man sig vid att vikingarna tydligen äro utom räckhåll, så snart de efter helgedomsskövlingen lyckats komma ombord på sina skepp. De segla visserligen raskt undan genom dag och natt, men brådskan förklaras i sagan icke genom någon förföljelse från bjarmernas sida utan genom den redan vid plundringen framträdande rivalitet om bytet, som till sist, när Thore hunnit upp brödernas snabbseglande skuta, leder till dråpet på Karle. Skildringen av den framgångsrika härfärd till Bjarmaland, som två århundraden senare, sommaren 1222 företogs av Andres Skjaldarband och Ivar Utvik med endast fyra skepp,"^® synes knappast heller tyda på att bjarmerna ägde en sådan beredskap mot angrepp från havet, som man enligt analogier från det nordiska ledungsväsendet skulle vänta hos en sjöfarande stam, själv van att på samma sätt hemsöka främmande kuster. Bjarmer i Norge omtalas överhuvudtaget knappast annorstädes än i Håkan Håkanssons saga, där det berättas, att en skara bjarmer kommit flyende undan tartarernas härjningar och av konung Håkan fått sig boningsplatser anvisade vid Malangenfjord.^^ På vilka vägar lands eller till sjöss — dessa flyktingar tagit sig fram, säges icke; någon antydan i ena eller andra riktningen ligger knappast i uttrycket austan. Händelsen torde ägt rum 1238 eller kort därefter."*^ I uppgiften om bjarmernas flykt till Norge och bosättning i Malangen har man sökt förtill Saga ins helga Ölafs konungs, k. 133 (Heimskr., ed. F. J6nsson, 2, s. 290—299). Hakonar saga Hakonarsonar, k. 75 (Konunga sögur, ed. C. R. Unger, s. 284 f.); Isländske annaler, ed. G. Storm, s. 24, 63, 126, 185, 226. — Tåget företogs till hämnd för ett av bjarmerna några år tidigare förövat våld mot en i deras land övervintrande norsk skeppsbesättning, som blivit nedhuggen till sista man. Hakonar saga Hakonarsonar, k. 369 (Konunga sögur, ed. C. R. Unger, s. 483): — — — Hann (d: Håkon konungr) lét gera kirkjtt norör t Trums ok kristnaöi alla på kirkjasokn. Til hans komu margir Bjarmar, er flyit höfdu austan fyrir ufriöi Tattara, ok kristnaöi hann på ok gaf peimpann fjörö, er Malangr heitir, P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 4: 1 s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=