249 urkundens mottagare, alltså i Norrabotten och Ulfsby. Med rätta har man sammanställt denna uppgift med ett intyg av 1374, enligt vilket ärkebiskop Hemming av Upsala vid ett besök i Torne, sannolikt 1346, döpt bl.a. ett antal kareler, bosatta i Ule, Kemi och Simo.'^® Av 1365 års konungabrev framgår, att dessa kareler alltjämt betraktades som främlingar, åt vilka man ej ville medgiva samma handelsrättigheter som tillkommo den äldre befolkningen i de bottniska kustorterna. Troligen voro de vitahavskareler, som på de välkända samfärdslederna utefter Kemi och Ule älvar nått bottenhavskusten och slagit sig ned där, kanske som ett slags faktorister. En nyhet är tydligen åtminstone deras mera vidsträckta sjöfart i Östersjön; de äro för dess bedrivande beroende av brevmottagarnas bistånd med lotsning och på annat sätt. Men på samma gång ligger i det 1365 utfärdade förbudet för karelarna, att »segla eller fara från ’norra stranden’ längre än de förut varit vana» en antydan om att de av gammalt utövat och fortfarande skulle äga rätt till åtminstone en mera begränsad kustfart, vars tidigare förekomst väl f.ö. intygas redan av deras uppträdande så långt söderut som i Ulfsby. Det skulle visserligen kunna sättas i fråga, huruvida med »norra stranden» åsyftas bottenhavskusten eller de främmande köpmännens ursprungliga hemort, Karelstranden vid Vita havet, i vilket fall förbudet skulle gå ut på att hindra dem att överhuvudtaget utsträcka sina färder utöver de punkter vid bottenhavskusten, dit de kommit utefter de inre lederna; den förra tolkningen torde dock vara mera sannolik. Slutligen har man i vissa västerbottniska folktraditioner, som emellertid äro kända blott genom sena uppteckningar och till sitt innehåll tämligen obestämda, velat spåra minnen av karelska anfall från den motsatta finländska kusten, tvärs över Bottniska viken. Vad sålunda med större eller mindre visshet är känt om karelernas sjöfärder i sydligare vatten kan dock endast med starka förbehåll åberopas, när det gäller att styrka deras stamfränders uppträdande till sjöss vid Finmarkens och Hålogalands kust. Här uppe voro de yttre villkoren i viss mån av annan art än i Östersjön. Det endast under kort tid av året isfria Vita havet kan knappast sägas erbjuda synnerligen gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av en i egentlig mening sjöfarande befolkning. Dessutom äro strömförhållandena vid sjöresor från Vita havet västerut ganska besvärliga, vilket även framträtt i skildringarna av de nordiska bjarmalandsfärderna. Karelska och bjarmiska vikingatåg till de norska kusterna kunna därför icke antagas utan vidare eller med stöd av analogier från andra håll. Det är nödvändigt att se till, huruvida ett Åbo domkyrkas Svartbok, ed. R. Hausen, 230, s. 154. N. Ahnlund i Hist. Tidskr., 1920, s. 217. 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=