248 att i denna uppgift om lappskt skeppsbygge söka en utgångspunkt för vakthållningsnotisens förklaring. De enda grannar, som man på allvar kan tänka på, när det gäller möjligheten av anfall mot Hålogaland från öster och från sjösidan äro väl bjarmer och kareler i omgivningarna av Vita havet.Om norrmäns och särskildt hålögers sjöfärder till Bjarmaland, om deras köpenskap och härjningar där finnas åtskilliga uppgifter alltifrån Ottars berömda resa på 800-talet fram till Håkan Håkanssons tid och, om man bortser från själva namnet Bjarmaland, ännu senare skeden.^- Ett påvisande av att de finska stammarna i Vita havets närhet från sin sida företagit vare sig handelsfärder eller vikingatåg i västlig riktning ställer sig icke alldeles lika lätt. I Östersjön uppträda under och efter den nordiska vikingatidens slutskede även finska folk, särskilt esterna, vid sidan av de slaviska venderna, som sjörövare och härja främmande kuster.^^ Huruvida Erikskrönikan har rätt, när den tillskriver karelerna Sigtunas ödeläggande 1187, kan vara ovisst.Men såväl karelernas som novgorodernas krigståg till Finland ha enligt uppgifter i de ryska krönikorna ända från 1100-talet ej sällan gått sjövägen, ibland kanske över Ladoga och andra inre vatten men säkerligen emellanåt också längs Finska viken.^^ I samma källor förekomma beteckningen av finskt och väl närmast karelskt ursprung för farkoster, som på dylika härfärder kommo till användning {lojva < fi. laiva, usku] <kar. uskog, fi. uisko).^^ Från 1365 finnes ett svenskt kungabrev till invånarna i Ulfsby och Norrabotten, som talar om karelsk handelssjöfart i Bottenhavet »från norra stranden» ända till Reval.^~ De i brevet omtalade karelerna sägas bo »när» (det är troligen ’hos’) Jfr P. A. Munch, Det norske Folks Flist., 4: 1, s. 100, Sami. Afh., 2, s. 290, 637; O. A. JoHNSEN, Finmarkens politiske historie (Videnskabs-Selskabets [i Kristiania] Skrifter, 2. Hist.-fil. Kl., 1922, No. 3) s. 19. ®- Om bjarmalandsfärderna, se G. Storm, Om opdagelsen af »Nordkap» og veien ff.), F. Nansen, Nord i til »det hvide hav» (Det norske geogr. selskabs aarb., 5, s. tåkeheimen, s. 130 ff., 390 ff. Med de diktade bjarmalandsfärderna i fornaldarsagorna och hos Saxo syssla till stor del J. Adlerbeths lilla monografi Om Biarmaland (Iduna, 4 [1813], s. 78 ff.) och ett vidlyftigt nyare arbete av K. Tiander, Poézdki skandinavov V Béloe more (Zapiski ist.-filol. fak. imp. S.-Petersburgsk. univ., 79 [1906]). Se R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan, s. 256 f. och där anförd litteratur. A. H. Snellman, Itämeren suomalaiset itsenäisyytensä aikana, s. 129 ff. G. Bolin i Samf. Sankt Eriks Ärsb. 1926, s. 126 f. R. Pipping, l.c. Finlands medeltidsurkunder, utg. gm. R. Hausen, 1, 16, 37, 69, 265, 286 (s. 10, 16. 25, 104, 112). J. J. Mikkola, Beriihrungen, s. ungen, 13, s. 163 ff.). Finlands medeltidsurkunder, 1, 727, s. 303. Jfr J. Laurosela, Kveen-Kainulaiskysymys (Hist. Ark., 22:2, 4), s. 30 n. 3 och N. Ahnlund, Oljob. och Ladugårdsg., s. 102, 112. . Altfi. uiskoi fährboot (Finnisch-ugrische Forsch36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=