232 Gulatingslagen omtalas »vakthus»; vaktmanskapets antal, som i landslagen bestämmes till tre man, namnes ej i Gulatingslagen och är i Frostatingslagen två man; vårdkasen skall enligt landslagen tändas, då tre härskepp iakttagas, medan Gulatingslagen talar omfemskepp och motsvarande bestämmelse saknas i Frostatingslagens visserligen ofullständigt bevarade stadgande; landslagens bestämmelse om avlösning vid middagtid återfinnes visserligen i Frostatingslagen men ej i Gulatingslagen; endast i landslagen och Frostatingslagen finnas regler om de vakttjänstdugligas kvalifikationer, men dessa regler förete ingen formell likhet, och landslagens göra genom sin konkret detaljrika, delvis allittererade avfattning ett utpräglat ålderdomligt intryck. Allt detta tyder på att landslagens vakthållningsstadgande åtminstone till stor del flutit ur annan källa än de båda äldre lagarna för västra och norra Norge. Denna källa kan icke vara någon annan än Borgartingslagen, inom vars område man också har skäl att antaga ett fjärdingsdelat härad.®“ Att vakthållningsstadgandets »härad» är ledungsdistriktet, skeppsredan, synes sannolikt redan på grund av det nära sakliga sambandet mellan vakthållning och skeppsrustningsskyldighet och vinner åtminstone något ytterligare stöd av landslagens bestämmelse, att vakttjänstgöringens fullgörande skall vid krigsfara av konungens ombudsman påbjudas å skeppsredetinget. Det kan förtjäna anmärkas, att det sannolikt från Borgartingslagens vakthållningsstadgande lånade uttrycket fjårÖungr heradsmanna verkligen återfinnes på ett ställe i den bevarade delen av Borgartingslagen.®® Vissereigi vita. oc veröa pan at herskipum. pa er hann utlagr. Nu brenner hann vita at fterrorn skipttm oc kemr herlaupi a menn. pa er hann seccr .xl. marca. Sa seal varöa .xl. marca er nestr er. peim er austastr er. En hverr annarra. at .ii), morcom. F V 1 (NGL, 1, s. 177): Sva er rmellt er maSr sofnar d vita verdi oc brenna vitar fyrer sunnan hann oc eigi fyrer nordan hann. sd matSr er secr .iij. möreum. btiandi eda buanda siinr seal vörd hallda. oc hallda til midsdags. en ef eigi hallda svd. pd sekiz .iij. möreum sifrmetnum hverr peirra vid konung. En .ij. scolo saman hallda. en ef leynd Norska landslagens vakthållningsstadgande överensstämmer i fråga om flera drag (vaktbod, vaktkarlarnas antal, avlösningstiden) med ett stadgande i en rättskälla från den uppsvenska bygden Trögd. Detta stadgande gäller visserligen vakthållning i allmänningsskogar men torde återgå på en militär förebild; den i stadgandet framträdande, ännu på 1300-talet bestående »tolft»-indelningen i Trögd kan förmodas vara av ledungsrättsligt ursprung och stå i samband med en i norska källor omtalad indelning av skeppsbesättningen. En ingående framställning av här antydda förhållanden skall jag i annat sammanhang lämna. (Se mitt arbete Tolft och hundare.) I sin mån torde de nu berörda överensstämmelserna stödja antagandet, att norska landslagens vakthållningsstadgande i väsentliga delar äger östligt ursprung. Sannolikt står man här inför gamla östnordiska regler, som måhända över Danmark nått Viken. B I 17 (NGL, 1, s. 351 f.): Nu ef mol pau v<erda misgor i herade. ef [o: cr] biskups armadr lytr reett d. pa skal han sttefna ping i herade. skera bod upp firer pui pingi. lata fara herad innan, huer madr er skyldr at stetia [var. scekia'\ heraz ping. Nv 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=