228 i Viken som i Uplanden omtalas fjärdingarna så ymnigt i urkunderna, särskilt när det gäller att angiva en gårds belägenhet, att de tydligen måste antagas haft stor betydelse för samhällslivet i dessa bygder. Från en skeppsreda i Smålenene (Skaun eller Rakkestad) hör man talas om ett »tvenne fjärdingars ting»; på ett annat håll i samma landsdel (Aremark) betecknas platsen för en rättshandling som »rätt fjärdingsstad» och även i Uplanden tycker man sig ibland skönja särskilda mötesplatser för fjärningarna.®^ Sannolikt ha dessa fall i verkligheten icke varit enastående. Med undantag för nordligaste Norge (Naumdal och Hålogaland), där en tyvärr mycket ofullständigt känd och till sitt ursprung dunkel indelning i smärre fjärdingar uppträder,®® äger man från övriga norska landsdelar endast sporadiska intyg om medeltida fjärdingsdelningar i områden av den storlek, varom här är fråga. Ett fall från Valdres,®' en inlandsbygd, vars förbindelser gingo såväl till Sogn i Gulatingslagen som till de östligare Uplanden, åttingsdelningen i Voss,®® en skeppsredefjärding i Firdafylke,®® ** DN 2, 282, s. 234 (1347): .ii. fiordongha pingh. — Däremot har jag cj funnit uttrycklig bekräftelse på E. Bulls uppgift ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 5, Bd 4, s. 260), att »de fire fjerdingerne, Rakkestad var delt i, hadde egne ting». Huruvida varje särskild fjärding hade eget ting, är emellertid här av mindre betydelse; huvudsaken är, att fjärdingsindelningen tydligen bl.a. hade judiciella funktioner. — Från Höland i Raumrike nämnes 1356 ett »tvenne bygder ting» (DN 2, 330, s. 271): a tneggite hyghdx pinghi. Det torde vara tydligt, att ordet byg<i här användes som en term med bestämd rättslig och territoriell begränsning; mest sannolikt är väl att denna term är liktydlig med »fjärding». I samma riktning peka även vissa ortnamnsförhållanden; i Skaun (Rakkestad) omväxla sålunda beteckningarna Os fjärding och Os bygd (ex. se NG 1, s. 118), Utanskogs fj. och U. bygd (RB, s. 282), i Enebak YtrabygÖarfjörSungr och YtrabygÖ (ex. sc NG2, s. 226). 6^ DN 8, 420, s. 432 (1488). I Romedal pä Hedemarken omtalas sålunda både Fjederstad (Fjasstad) och Arnaberg, efter vilka fjärdingar äro uppkallade, på 1430-talet som rettr stefnobyr, och även på gården Void, efter vilken kanske Valla fjärding har namn, hålles 1491 stemna. Som en fjärde »rätt stämmoby» i Romedal nämnes 1432 Dal invid prästgården Vangen, där också ting eller stämma hölls på 1300-talet. Bevisställena äro anförda av A. Bugge, Tingsteder, gilder og andre gamle mittpunkter i de norske bygder ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 5, Bd 4), s. 110 f., jfr s. 99. I Bugges innehållsrika arbete beröras också de i föregående båda noter nämnda fakta. Se nedan ss. 275—282. ®^ DN 6, 581, s. 619 (1475, urkunden utfärdad i Aurdal): i Lakan som liger i Stadzfardingh. Fjärdingen anses uppkallad efter gården Stee i Lomen socken, under medeltiden även kallad Hvamsheraö (NG, 4:2, s. 282, 295, jfr s. 278). Huruvida fjärdingsdelningen gällt Hvamshered eller ett större område, kan ej avgöras. ®® Se ovan s. 204. På skeppsredeting å Re i Breim (Bredheim) skeppsreda avgavs 19/5 1338 vittnesmål, att männen i Breim och Jölster skeppsredor hade sjöväg {siouar sokn) till Sandenc, där de också hade tomt till skjul för ledungsskepp {naust tupt til land varnar) m.m.; samtidigt tillsvuro vittnena Sandala fjärding »annan almennyng ok siouar sokn», nämligen 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=