215 I den äldsta förteckningen över de norska fylkena från omkring 1120 omtalas ännu endast tre fylken i Viken, nämligen från öster räknat Hreina fylki (j: Rccnafylki, Ranriki), Vingulmork, Vcstfold; omedelbart därpå följer Egda fylkir^ Med tre fylken räknar också Borgartingslagens äldre kristenrätt, då den omtalar sex fylkeskyrkor, säkerligen en i varje halvfylke,^** och ett gammalt fragment av östnorsk världslig rätt omtalar, säkerligen med syftning på Viken, »trenne fylkens ting» som högsta judiciella instans.Men enligt Snorre låter Erling skakke 1164 stämma »fyra fylkens ting» till Borg; tingsmenigheten omtalas som vikverjar:^- Och i Historia Norvegia; säges Viken (Sinus orientalis), som sträcker sig till Rygjarbit i väster, omfatta IIII provhicias;^'^ i fråga om det norska kustlandet begagnar skriften otvivelaktigt ordet provincia i betydelsen ’fylke’. Det nya fylket i Borgartingslagen anses vara just Grenland. Visserligen nämnes det fjärde fylket knappast någonstädes som sådant vid namn; det Grcenafylki (Grenafylke), som uppträder i vissa moderna framställningar synes icke ha gammal hävd för sig.^“ Men hypotesen kan måhända i någon mån stödjas av att Flatöboken dels i en interpolerad rad i Ynglingatals strof om Olof Gudrödsson, dels i den prosaiska pattr Haralds grenska omtalar ett Grenlands fylke. Tydligt är, att, om Grenland räknats som ett fylke, likställt med Vestfold, Vingulmark och Ranrike, namnet i denna bemärkelse måste avse ett betydligt större område än en enda skeppsreda. Åtminstone den kuststräcka mellan Rygjarbit och Grenmarr, åt vilken man givit det problematiska namnet Vestmarar (-er) torde då också få räknas till Grenland som fylke. Härför talar väl även den till Ynglingatals strof om Olof Gudrödsson i Flatöboken fogade slutsatsen godum likr ok grenlandz fylke, där grenlandz fylke enligt en sannolik förmodan är en i texten inkommen marginalglossa till vestmaref^~ uppfattat som landskapsnamn. Från dessa trakter -® G. Storm, En Levning af den xldste Bog i den norröne Litteratur ([Norsk] HIst. Tidsskr., 4 [1877]), s. 478 ff. 30 B I 8, II 16, III 11 (NGL, 1, s. 343, 358, 367). Storm, a.a., s. 481 f.; Maurer Vorl. iib. altn. Rechtsgesch., 1:1, s. 41; Taranger, HeraS og heraSskirkja ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 2, Bd 6), s. 338, Uds. ov. d. norske rets hist., 2: 1, s. 231; S. Tunberg, Stud. rör. Skandinaviens äldsta polit. indeln., s. 213. 3* NGL, 2, s. 523 {Her cr tim hti hogg). Storm i Monum. hist. Norv., p. XXVI n. 4; Tunberg, a.a., s. 216 ff. 33 Uphaf Magnus konungs Erlingssonar, k. 24 (Heimskringla, cd. F. Jonsson, 3, s. 466 f.). 33 Monum. hist. Norv., s. 77. 3“* P. A. Munch, Hist.-geogr. Beskr., s. 7, 168 f., 179 ff.; R. Keyser, Norges Stats- og Retsforfatn. i Middelald. (Efterl. skr., 2: 1), s. 14. 33 Norges Land og Folk, 8: 1 (udg. af A. Helland), s. 21 (meddelande av G. Storm). 3® Flatcyjarbök, 2, s. 4, 6. 3^ A. Noreen, Ynglingatal (1925), s. 252.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=