213 tydelsen ’västerhav’, liksom austmarr i samma dikt betecknar östersjönd'* En mycket stark invändning mot uppfattningen av vestmarer som landskapsnamn kan, såsom man framhållit,^^ hämtas från den föregående radens viöre grund, vilka ord ju då måste beteckna samma område. Detta blir rent orimligt, om Vestmarer antages vara den obetydliga kuststräckan mellan Grenmarr och Rygjarbit, och föga bättre, om det identificeras med Vestfold eller södra delen därav. Svårigheten förstärkes ytterligare, om ofsa föres till viöre enligt analogier som ofsaharÖr m.fl.^^ och ofsaviögrund sedan tolkas som ’ofantligt vidsträckt mark’; detta är ju ingen träffande beteckning för Olofs i bästa fall föga omfattande norska rike. Härtill kommer, att ofsa- även i sammansättningar rätt allmänt synes ha klandrande betydelse.Fullt fog äger emellertid den invändning, som med hänsyn till de kända betydelserna hos ofsi (’övermod, våldsamhet, tyranni, fåfänga’) riktas mot tolkningen av ofsa som karaktäristik av Olofs sätt att styra sitt rike.^^ Även om han göres till härskare i ett erövrat land på andra sidan havet,-® kan ofsa svårligen utgöra det lovord, som på grund av strofens allmänna hållning vore att vänta, om ofsa hänföres som bestämning till réö. E. Wadstein, Bidr. t. tolkn. o. belysn. av skalde- och eddadikter (Ark. f. nord. filol., 11, s. 80, 12, s. 32 ff.). Samma tolkning lämnar A. Noreen hos H. Schuck, De senaste undersökn. rör. Ynglingasagan (Hist. Tidskr., 1895), s. 67. S. Bugges invändning (Bidr. t. d. a:Idste skaldedigtnings hist., s. 167), att Vestmarar nämnes även i samband med andra sagohistoriska personligheter än Olof Gudrödsson, bevisar, såsom Wadstein framhållit (Ark. f. nord. filol., 12, s. 34), icke, att detta föregivna landskapsnamn haft annan källa än Ynglingatals strof om Olof. Så snart en sagoförfattare ur denna strof slutit sig till ett landskapsnamn Vestmarar, som på ett eller annat sätt bragts i samband med Vestfold, fanns naturligtvis möjlighet för det förra namnets infogande i andra till detta håll lokaliserade sagohistoriska sammanhang. Wadstein i Ark. f. nord. filol., 12, s. 32. Att Vestmarar skulle vara ett äldre namn för Vestfold, uppgives i Spgubrot (l-c.)- Nyare forskare ha på grund av andra ställen i sagolitteraturen, som synas antyda något slags motsättning mellan Vestmarar och Vestfold, velat begränsa det förra namnet till ett mindre område. En dylik åsikt är förut omnämnd (se ovan s. 212 med n. 12). Tidigare hade P. A. Munch (Sami. Afh., 1, s. 70 f.) identificerat Vestmarar med »Vestfyldafylkes sydligste af öer og Halvöer bestaaende Kyststraskning», »den udskaarne kyst omtrent fra Tönsberg til Skiensfjorden». Denna uppfattning har nyligen återupptagits av A. W. Brögger, Vestfold. Era småkongedöme til rikssamling. (Vestfoldminne, 1), s. 103—107. A. Noreen, Till Ynglingatal (Xenia Lideniana), s. 15, Ynglingatal (1925), s. 209, 251. Jfr de av J. Fritzner, Ordb. ov. d. gamle norske Sprog-, 2, s. 879, s.vv. ofsamaHr, ofsaharÖr, ofsamikill, ofsalirutttligr anförda exemplen, ävensom ofsaherr, NGL, 5, s. 485. I annan riktning visa dock Fritzners exempel under ofsafé och ofsmikill. A. Noreen i Xenia Lideniana, s. 15; F. Jönsson i Heimskringla, 4 (Fortolkn. t. verserne), s. 26. -® Wadstein i Ark. f. nord. filol., 12, s. 32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=