208 av Peder Claussön Friis omkring 1609 i det »fylkestal», som han funnit antecknat »vdj en gamble Isländske Boeg skreffven for trej hundrede Aar [siden] Vid början av nyare tiden omtalas i Nordhordaland 11, i Sunnhordaland likaledes 11 skeppsredor; häri ingår varken Voss eller Hardanger.’® Sammanlagda skeppsredetalet för det egentliga Hordaland är alltså 22. Talet ligger mycket nära skeppstalet i Gulatingslagens förteckning (24) och har väl snarast framgått ur detta tal genom sammanslagning av ett par skeppsredor i vardera fylkeshalvan; mindre sannolikt är, att det ojämna skeppsredetalet 11 skulle vara ursprungligt i områden, som så tydligt som Nordhordaland och Sunnhordaland framträda som huvudavdelningar inom en högre enhet. Om den här gjorda sammanställningen är riktig följer härav, att den från början av 1500-talet kända skeppsredeindelningen i det egentliga Hordaland sannolikt härstammar från den nyreglering, som företogs i anledning av övergången från tvitugsessa till halfpritugt skip och att de återstående 8 av testamentets 32 skeppsredor tillkommit genom en senare utsträckning av ledungsorganisationen till Voss och Hardanger, vilka bygder kanske först i samband härmed kommit att närmare anslutas till och inordnas i Hordafylke. På analogt sätt torde man då få tänka sig utvecklingen i Rogaland (Rygiafylki), om än de senare tillkomna 8 skeppsredorna, sannolikt de längst in belägna, icke i detta fall synas motsvaras av större slutna bygdeenheter med tidigare särställning."^® i:- ’’’ Peder Claussön Frus, Samlade Skrifter, ed. G. Storm, s. 146, 262; källuppgiften s. 143. De fornnorska genitiverna, särskilt Hardengra, tyda avgjort på att beteckningarna verkligen äro hämtade ur den medeltida källan. "8 NRJ, 2, s. 490—511, 514—533 (1519). ■® A. Steinnes, Leidang og landskyld, se särsk. s. 44 ff. och s. 71 f. n. 17, antager i likhet med E. Bull, att de 32 skeppsredorna i Hordafylke och Rygjafylke representera en på tvitugsessan grundad indelning, som för fiskaliska ändamål blivit bestående och vid militärt ledungsutbud fungerat så, att 4 skeppsredor eller en åtting gemensamt utrustat 3 halflnltug skip (jfr J. Jerstad, a.a., s. ). Steinnes finner denna åsikt bekräftad dels genom en på grundval av kamerala källor från 1500- och 1600-talen under jämförelse med enstaka uppgifter från äldre tider verkställd beräkning av jordränta och ledungsskatt för skeppsredorna i norra Rygjafylke före digerdöden, dels av en från 1329 bevarad kvittens rörande ledungsskatten från Voss (DN förmått övertyga mig om, att de på prishistoriska och andra ekonomiska fakta och antaganden grundade, delvis med anlitande av statistiska metoder, vilkas tillförlitlighet ej torde vara höjd över varje tvivel, vunna resultat, till vilka Steinnes’ om stort skarpsinne och betydande kritiska omsorg vittnande undersökning lett, äga sådan fasthet, att den här ovan framlagda uppfattning, som jag av andra skäl funnit sannolik, med hänsyn till dem bör uppgivas. Från en ingående prövning av Steinnes’ framställ- ). Jag har icke
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=