204 redor i Hordafylke med den från Voss kända indelningen i 8 åttingar.®® En jämförelse med Raumsdal, där testamentets 8 skeppsredor med all sannolikhet sammanfallit med de eljes omtalade åttingarna,®^ förefaller ju att ligga rätt nära till hands. Emellertid vore en sådan uppfattning av åttingsindelningen i Voss säkerligen förhastad. Det är så gott som uteslutet, att skeppsredetalet vare sig i Voss eller Hardanger skulle uppgått till 8 (d.v.s. tillsammans 16). Man har i Hordaland utom Voss och Hardanger påvisat 22 skeppsredor.®® Från ingendera av dessa bygder känner man skeppsredeindelningen genom medeltida källor; en undersökning av källmaterialet från nyare tid synes snarast tyda på ett antal av 4 skeppsredor i Hardanger.®® Föga troligt är, att antalet i Voss varit större. Härtill kommer, att åttingsindelningen icke omfattar hela den bygdeenhet, som av gammalt burit namnet Voss i vidsträckt mening. Det åttingsdelade området sammanfaller med den centrala huvudbygden, Vang (Vossevangen) socken;®® till Voss räknades emellertid redan i gammal tid även Vinje och Evanger socknar och dessutom en del av Stamnes socken, som nu icke hänföres dit.®^ Omöjligt är emellertid icke, att åttingsdelningen i Vossevangen på ett annat sätt äger samband med skeppsredeindelningen. Enligt en bygdebeskrivning från 1679 var Voss delat i tre bygdelag eller skeppsredor, Vatsva^rensis, Strandensis och Vangensis, av vilka den sistnämnda var indelad i åttingar. Vatsvasrs skeppsreda, som omfattade Evanger, synes vara känd även ur andra källor; till Strandens skeppsreda hörde Vinje socken och möjligen även andra områden. Det torde finnas skäl att betvivla, att Vang utgjorde blott en enda skeppsreda. Åttingsdelningen tyder på något annat. De svenska ledungsdistrikt, som avse utrustning av ett skepp, äro undantagslöst indelade i fjärdingar, och vissa omständigheter tyda på att fjärdingsdelningen är ett för ledungsorganisationen väsentligt drag, som liksom Huvudkällorna för kännedomen om denna in i senaste tid fortlevande indelning äro Björgynjar kälfskinn, ed. P. A. Munch, s. 74 och en urkund om väghållningsskyldighet från 1343 (DN, 6: 1, 167, s. 187; jfr P. A. Munch, Det norske Folks Hist., Unionsper., 1, s. 382 ff.). Ättingarna omtalas dessutom i talrika andra medeltidsurkunder, av vilka åtskilliga anföras i NGN, 11, s. 559 f., den äldsta från 1342 (DN, 1: 1, 284, s. 224). Se även G. H. Milzovius, Presbyterologia Norwegico-Wos-Hardangriana (1679), p. 2 och P. A. Munch i Björg. Kålfsk., s. 126 f. Jfr nedan s. 228. E. Bull, Leding, s. 123 ff., Norges land og folk, 12: 1, s. 24 f. O. Olafsen hos E. Bull, Leding, s. 126 ff. A. Steinnes, Leidang og landskyld (Skrifter utg. av D. Norske Videnskaps Akad. i Oslo. 2. Hist.-filos. Kl. 1927. No. 9), s. 53 antager pä andra grunder att skeppsredorna i Hardanger under medeltiden varit 6. Se ovan anförda källor och litteratur rörande åttingsindelningen. Om den medeltida omfattningen av Voss (Vossa veide, Vosse fylki) se NG, 11, s. 527 och den grundliga utredningen hos A. Steinnes, a.a., s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=