203 skeppsredorna på fjärdingarna. Förvånande vore nämligen, om man vid en omreglering av skeppsredorna, som ägt rum efter de större skeppens införande, skulle underlåtit att anpassa indelningen efter den nya skeppstypen. Det återstår då endast en möjlighet: skeppsredeindelningen, sådan den föreligger i testamentet, grundar sig även i Hordaland och Rogaland på utrustning av halfpritng skip. För detta antagande talar förhållandet mellan testamentets skeppsredetal för Gulatingslagens fylken. De förete, under den sannolika förutsättningen att i Agder och Firdafylke en nedsättning med ett skepp ägt rumpå vartdera hållet, en påfallande likformighet: i Hordaland och i Rogaland 2X16, i samtliga övriga fylken 16. Likformigheten tyder på en samtidig reglering av fylkenas rustningsbörda och uppskattning av deras rustningsförmåga. Att talet 16 i de övriga fylkena avser rustning av halfpritng skip torde stå utom allt tvivel. Det är då rimligast att tänka sig samma princip bakom det fördubblade talet i Hordaland och Rogaland. Troligen böra de 32 skeppsredorna i vartdera av dessa fylken och de 16 i Firdafylke, sedda mot bakgrunden av motsvarande skeppstal i Gulatingslagens förteckning (resp. 24, 24 och 20), uppfattas somolikartade uttryck för en och samma omreglering. Hypotesen innebär, att vid någon tidpunkt på 1200-talet efter skeppstypsbytet en ny revision av ledungsordningen i Västlandsfylkena ägt rum. Hordaland och Rogaland ha därvid uppskattats såsom vart för sig likvärdiga med två av de övriga fylkena, vilka behandlats som inbördes jämnstora enheter. Revisionen har medfört en avsevärd nedsättning av rustningsbördan i det jämförelsevis lilla och mera avsides liggande Firdafylke och en ännu mera betydande ökning i de båda stora och bl.a. på grund av den genom Bergen och Stavanger gående handelssamfärdseln sannolikt ekonomiskt högre utvecklade huvudbygderna Hordaland och Rogaland. En reglering av denna innebörd kan icke anses sakligt orimlig, och man undgår genom dess antagande nödvändigheten att i Hordaland och Rogaland förutsätta antingen ett undantagsartat uteblivande av det dock i Gulatingslagens förteckning förutsatta skeppstypsbytet eller en för äldre skeden av ledungsväsendets utveckling principiellt osannolik oemotsvarighet mellan skeppstal och skeppsredetal. Man har förmodat, att fjärdingarna i Hordafylke voro Noröhqröaland, Sunnhoröaland, Vgrs och Haröanger, vilka längre fram under medeltiden utgöra särskilda »sysslor».'"^ Under förutsättning av detta antagandes riktighet kunde det synas frestande att sammanställa testamentets 32 skeppsP. A. Munch, Hist.-geogr. Beskr., s. 109; Norges land og folk, 12: 1, s. 22; G. Storm i [Norsk] Hist. Tidsskr. 4 (1877), s. 480. Jfr A. Taranger i [Norsk] Hist. Tidsskr. R. 2, Bd 6, s. 373 f., som också diskuterar möjligheten av att åttingarna i Voss vore identiska med skeppsredor, även han dock utan att stanna vid detta antagande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=