200 förande tillsett, att skeppsrustningsbördan inom varje fylke blev jämnt fördelad på fjärdingarna. Någon anledning att sätta fjärdingsindelningens uppkomst i samband med skeppstypsreformen finnes icke. Tvärtom framgår av några stadganden med religiös eller kyrkorättslig innebörd, som tillhöra den såsom »Olofs lag» betecknade äldre redaktionen av Gulatingslagen,'*^"'*® att den ägde bestånd redan före Magnus Erlingssons lagrevision 1164, och den omtalas även i bestämmelser, tillkomna vid denna revision,*® somsäkerligen ligger före skeppstypsbytet.'*^ Den förmodan kan då synas ligga nära till hands, att skeppsredorna redan på tvitugsessans tid voro jämnt fördelade på fjärdingarna. Omräknas de större skeppen från Rogaland, Hordaland och Firdafylke (resp. 24, 24 och 20) till tvitugsessor, får man emellertid tal, som icke äro jämnt delbara med 4 (resp. 30, 30 och 25). Härvid kunde den misstanken föranledas, att motsvarigheten mellan det äldre och det yngre skeppstalet måhända icke varit alldeles exakt, och denna misstanke synes vinna ett stöd därav, att Magnus Lagaböters testamente för vartdera av Hordaland och Rogaland upptager 32 skeppsredor. Detta tal kan icke sättas i förbindelse med det antal halfpntug skip, somenligt Gulatingslagen skall utgå från vart och ett av dessa fylken. Det kunde då förefalla frestande att bringa de höga skeppsredetalen i samband med den äldre skeppstypen och tänka sig, att den på tvitugsessan grundade skeppsredeindelningen i nämnda fylken blivit bestående, vare sig därför att skeppstypsreformen här aldrig blivit genomförd eller därför att den gamla organisationen haft sådan fasthet, att den för vissa ändamål, t.ex. fiskaliska, hållit sig vid makt ännu sedan man övergått till att utrusta färre och större skepp. Det tidigare skeppstalet i Hordaland och Rogaland skulle i sådant fall varit något högre än det, som exakt motsvarar antalet skepp enligt den nya ordningen. Sänkningen skulle tydligen berott på att man alltjämt velat ha ett skeppstal, som kunde jämnt fördelas på fjärdingarna, och man skulle då valt det med 4 delbara tal, som låg närmast det exakta motsvarighetstalet (25,6). Ett liknande förhållande kunde misstänkas i Firdafylke, där det äldre skeppstalet sålunda icke heller skulle varit de 20 större skeppens exakta motsvarighetstal (25) utan det med 4 delbara tal, som efter omräkning till halfpntug skip hade sin närmaste med 4 delbara motsvårighet i talet 20, alltså 24. Det sammanlagda antalet tvitugsessor från västlandsfylkena skulle under dessa förutsättningar ökas med 3, varigenom G 5 (NGL, 1, s. 5; jfr G 4), 9 (s. 7), 10 (s. 7), 12 (s. 8; jfr G 11), 19 (s. 11). ‘‘® G 3 (NGL, 1, s. 5). I övrigt omnämnes fjärdingsindelningen, bortsett från de förut anförda ledungsbestämmelserna, i följande odaterade men sannolikt gamla stadganden: G 35 (s. 21; fiorQongsping), 46 (s. 26), 68 (s. 34), 102 (s. 47), 266 (s. 87 f.; fiort^ongs ping), 267 (s. 89), 314 (s. 104). Se nedan s. 217 ff. 44-45
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=