196 gifter i överensstämmelse med vad man känner om det norska ledungsväsendet på 1200-talet och 1300-talet, som i förening med föreställningen om denna antecknings tämligen sena ursprung föranlett den av vissa forskare uttalade meningen, att det här uppträdande skeppstalet 336 aldrig varit annat än ett »normaltal».^^ Anteckningen skulle således icke lämna någon tillförlitlig uppgift om vare sig fartygsklass, skeppstal eller skeppsredetal vid den tid, som däri avses, på sin höjd en ungefärlig uppskattning av ledungshärens sammanlagda manskapsstyrka.^^ Denna förklaring har dock en rätt tydlig prägel av nödfallsutväg. Med fog torde kunna frågas, huru man egentligen tänkt sig, att »normaltalet» blivit bragt till stånd. Att anteckningens uppgifter skulle kommit till alldeles på en höft, äger man knappast rätt att antaga. Den redaktion, som genom att utan vidare förutsätta tvitugsessan somgenomgående skeppstyp gör det ålderdomligaste intrycket, antyder med orden efter skoro ok skipreidu tale ett källmaterial av faktiska detaljuppgifter. Ha sådana verkligen legat till grund för beräkningen, måste »normaltalet» ha åstadkommits genom omräknande av förekommande större (och möjligen även mindre) fartyg efter skeppsrummens eller årparens antal till motsvarande antal tvitugsessor. Dylika räkneoperationer voro under medeltiden, då de arabiska siffrorna voro föga kända och nyttjade —anteckningens olika redaktioner röra sig uteslutande med romerska —ganska omständliga och besvärliga. De aritmetiska svårigheterna böra emellertid icke överskattas, helst som omräkningen skulle erbjudit fördelen, att talet för hela ledungsmanskapets styrka därefter kunde vinnas genom en enda synnerligen lätt verkställd åtgärd, nämligen multiplikation med 100. Men man får ej förbise, att det antagna förfaringssättet hos anteckningens upphovsman skulle inneburit ett medvetet förvanskande av uppgiftens korrekthet. Man har ej rätt att taga för givet, att hans syfte uteslutande varit att få till stånd en manskapssiffra för hela ledungshären. Själv angiver sig anteckningen i främsta rummet vilja meddela, huru många skepp, som skola gå ut från Norge vid fullständigt ledungsutbud. Det svar, som lämnas på denna fråga, skulle enligt normaltalshypotesen varit medvetet oriktigt. En förklaring, som kan bringa anteckningens uppgift om skeppstalet i överensstämmelse med ett faktiskt sakläge, torde därför äga anspråk på företräde, även om man därvid nödgas söka sig rätt långt tillbaka i tiden. Såsom förut framhållits, är enligt Gulatingslagens skeppsförteckning halfpritugt skip allenarådande fartygsklass i Gulatingslagens fylken. Med stöd Fr. Brandt, Den norske Krigsforfatn. i MIddelald. ([Norsk] militjert Tidsskr., 34), s. 4; J. E. Sars, Till Oplysning om Folkemsengdens Bevxgelse i Norge fra det 13. til det 17. Aarhundrede ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 2, Bd 3), s. 369 f.; K. Maurer, Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., 1: 1, s. 57 f. Även i detta avseende underkännes den av Sars, l.c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=