195 ningen bör vid sagans avfattningstid ha varit åtminstone så pass gammal, att de äldre förhållandena hunnit falla i glömska. Även med en mycket försiktig uppskattning av uppgiftens historiska värde synes det därför sannolikt, att den på 1260- och 1270-talen rådande skeppsredeindelningen tillkommit redan före mitten av 1200-talet, och det är för ingen del otroligt om också icke bevisligt, att sagoförfattaren verkligen återgiver en beräkning från förhandlingarna mellan konungen och jarlen 1223. Det skeppsredetal, som på grund av den undersökta uppgiften i Håkan Håkanssons saga kan antagas varit gällande redan före 1250, torde, vilkendera av de båda med olika tolkningar av skillnadstalet överensstämmande alternativa rekonstruktionerna av den i testamentet föreliggande indelningens ursprungliga form, som än föredrages, vara 294, alltså ej obetydligt högre än testamentets skeppsredetal men i alla fall väsentligt lägre än »ledungsanteckningens» skeppstal, 336. Inga skäl torde tala för en ökning av skeppsredornas antal efter Magnus Lagaböters tid; på 1300-talet hade ledungsväsendet redan sett sina bästa dagar.-^ Lika litet torde man ha anledning antaga, att den större skeppstypen överallt, där den blivit införd, skulle fått lämna rum för tvitugsessan och denna således under något senare skede av det norska ledungsväsendets utveckling åter varit allenarådande fartygsklass. Det är alldeles tydligt, att konungadömets bemödanden sedan långt tillbaka gingo ut på att så vitt möjligt genomdriva utrustning av de ur militär synpunkt värdefullare stora skeppen.-® Även om detta möjligen icke skulle lyckats i den utsträckning, som Gulatingslagens förteckning ger vid handen,-^ kan det dock icke anses sannolikt, att en allmän återgång till tvitugsessan skulle ägt rum, åtminstone medan ledungsväsendet ännu var en verkligt levande organisation. Vissa omständigheter tyda i själva verket på att den större skeppstypen tvärtomvunnit ökad utbredning under tiden efter 1200.^® Från en tid, då förfallet redan brutit in för den gamla sjökrigsordningen, senare hälften av 1300-talet, har man visserligen vittnesbörd om en betydande minskning av ledungsskeppens storlek, men det är ej tvitugsessor utan långt oansenligare skepp, somnu skymta i urkunderna, och samtidigt framträda tecken till en mycket avsevärd nedgång i skeppens antal.^^ För denna tid kan man säkerligen icke räkna med en norsk krigsflotta av den i »ledungsanteckningen» uppgivna styrkan, 336 skepp. Sannolikt är det svårigheten att bringa »ledungsanteckningens» uppJfr E. Bull, Leding, s. 148 ff. Jfr E. Hertzberg, Ledingsmanskabcts störrelse i Norges middelalder ([Norsk] 28 Hist. Tidsskr., R. 5, Bd 2), s. 253; E. Bull, Leding, s. 36, 150. Jfr E. Bull, Leding, s. 48 n. 1. Se nedan s. 217. Om dessa förhållanden se E. Bull, Leding, s. 150 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=