190 alternativens större eller mindre sakliga förenlighet med andra källor, ur vilka slutsatser om den norska skeppsredeindelningen på 1200-talet kunna dragas. Innan denna möjlighet prövas, är det emellertid nödvändigt att taga ställning till ett par andra frågor, som varit föremål för olika meningar. Uppgiften om jarlens förslag har å ena sidan tolkats så, att han skulle gjort anspråk på samtliga fylken norrifrån till och med Firdafylke,^^ å andra sidan så att han för sin del skulle krävt även Sogn.^- Den senare tolkningen är säkerligen språkligt ohållbar. De enligt sagans framställning mellan konungen och jarlen omstridda fylkena voro otvivelaktigt Sunnmöre och Firdafylke, vars gränspunkt i sydväst ligger på norra sidan av inloppet till Sognsjön, däremot icke Sogn. Likaväl som uttrycket til Sunnmoeris i uppgiften om konungens förslag måste betyda intill, icke till och med, Sunnmöre,*^ bör uttrycket til Sognstes anses åsyfta sträckningen intill Sognsjön, d.v.s. intill, icke till och med Sogn. Att til i uttrycket til Sunnmceris och följaktligen även i uttrycket til Sogns<£S måste uppfattas på nu angivet sätt, torde rent språkligt vara oomtvistligt och bekräftas dessutom av en saklig uppgift. Resultatet av förhandlingarna blev enligt sagan en av ärkebiskopen föreslagen uppgörelse, enligt vilken gränsen mellan konungens och jarlens riksdelar kom att sammanfalla med gränsen mellan Nidaros’ och Bergens biskopsdömen och alltså Sunnmöre tillföll jarlen, Firdafylke konungen.^^ Ärkebiskopens förslag kan icke antagas varit identiskt med konungens ursprungliga yrkande; det måste uppfattas som ett kompromissförslag.^® Uppgiften om Skules förslag innebär alltså, att områdena norrifrån till och med Firdafylke skulle tillfalla honom, områdena österifrån till och med Sogn konungen. Från denna säkerligen riktiga utgångspunkt har man jämfört sagans skillnadstal dels med skeppstalen i Gulatingslagens förteckning, dels med skeppsredetalen i Magnus Lagaböters testamente. Det har då visat sig, att, om den förra källans uppgifter läggas till grund för beräkningen, enligt Skules förslag 168 skeppsredor skulle fallit på jarlens lott och endast 141 på konungens, men att, om testamentets tal läggas till grund, jarlen F. C. Dahlmann, Gesch. v. Dännemark, 2, s. 313; E. Bull, Leding, s. 45. Dahlmann talar visserligen med syftning på jarlens förslag om sträckningen »von Halogaland bis Firdafylke», men av det samtidigt anförda skeppsredetalet framgår, att han därmed menar »till och med Firdafylke». ** P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 3, s. 662. Detta är även Munchs åsikt (a.a., 3, s. 661). Konunga sögur, udg. af C. R. Unger, l.c.: Erkibyskup bai5, at pat skyldi standa meö peim, sem skildi erkibyskups rtki ok Björgynjar byskups, ok meÖ hans rddi var pat stadfest med bréfum ok innsiglum konungs ok allra byskupa ok jarls. — Om stiftsgränserna se K. Maurer, Vorl. iib. altnord. Rechtsgesch., 1: 1 s. 71. E. Bull, Leding, s. 45.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=