189 bleve naturligtvis skillnaden mellan konungens och jarlens skeppsredetal icke 10 utan 20 skeppsredor. Att träffa ett val mellan dessa båda tolkningar är synnerligen svårt och kanske omöjligt. Ur strängt logisk synpunkt äger den senare ett företräde. Om det var skillnaden mellan konungens och jarlens skeppsredetal, som utgjordes av 10 skeppsredor, var det ju noga taget icke hela detta antal utan endast hälften därav, 5 skeppsredor, som avgjorde, att konungens andel bleve mer än halva landet. Men man kan icke känna sig övertygad om, att sagoförfattaren verkligen tänkt eller i varje fall uttryckt sig så logiskt. Det måste anses möjligt, att formuleringen på ett något oklart sätt förbinder skillnadstalet mellan konungen och jarlen med föreställningen om att konungens andel enligt Skules förslag skulle blivit föga mer än hälften. Medan åtminstone tre handskrifter (Eirspennill, Flatöboken och Codex Arnamagnzeanus 81 a fol.) erbjuda den nu berörda dubbeltydiga läsarten, föreligger emellertid i en annan handskrift en läsart, med vilken endast en tolkning är möjlig. Det heter i Codex Frisianus, att det enligt Skules förslag »fattades endast 10 skeppsredor i att jarlen finge halva landet».® Enligt denna formulering måste skillnadstalet mellan konungen och jarlen vara 20. Man kan då fråga sig, om icke Frisianus’ läsart bör fälla utslaget, när det gäller att tolka den i och för sig dubbeltydiga formuleringen. Läsarten i Frisianus, vars text till Ffåkan Håkanssons saga av en utmärkt kännare av isländska handskrifter betecknas som i allmänhet »mindre god»,® avviker emellertid så starkt från de andra handskrifternas text, att den icke torde kunna anses avgörande för uppfattningen av dessas sinsemellan i det väsentliga överensstämmande läsarter. Skillnadstalet angives ju i Codex Frisianus från jarlens, i de övriga handskrifterna från konungens synpunkt. Det är mycket möjligt och i betraktande av den språkliga dubbeltydigheten i de andra handskrifterna t.o.m. troligt, att det är Frisianus, som här representerar en omstilisering av urtexten, och i samband med en dylik textändring kan en saklig oriktighet lätt ha insmugit sig. Utan en grundlig jämförande undersökning och värdering av de olika handskrifterna till Håkan Håkanssons saga, som hittills icke blivit företagen eller åtminstone framlagd,^® är det i varje fall omöjligt att komma till ett avgörande på denna väg. Valet av tolkning kunde då istället göras beroende av de båda olika ® Codex Frisianus, [ed. C. R. Unger], s. 439: Ok er pessi kostr kom vpp mallti konvngr at pripivngaskipti mvndi a landino vera. ok vari hinn neyrSzti pripivngr nordan til Svnnmaris. enn iarl villdi at hann vari allt sv(Sr til Sognsars. ok skorti hann pa .x. einar skipreidvr at hann hefdi halft landit. — Denna text återgives i Fornmanna sögur, 9, s. 336. ® F. JÖNSSON, Den oldn. o. oldisl. Iitt:s hist.®, 3, s. 735. Jfr dock G. Vigfussons anmärkningar i Icelandic sagas, 2,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=