188 ville begiva sig österut i landet, och han ville, att jarlen skulle begiva sig norrut till Tröndelagen. Och då detta anbud blivit antaget och man samtalade om tredingsskifte, ville konungen, att den nordligaste tredingen skulle sträcka sig norrifrån till Sunnmöre, men jarlen ville, att den skulle sträcka sig till Sognsjön. Men då man betänkte, att det då bleve endast genom en skillnad av tio skeppsredor, som konungen finge mer än halva landet, ville konungen ingalunda gå in härpå.» ® Den översättning, som här blivit lämnad, har på en viktig punkt gjorts dubbeltydig. Även den isländska texten lämnar nämligen på denna punkt rum för olika tolkningar. Dessa skola nu framställas och övervägas. Sagans skillnadstal 10 kan antingen åsyfta det antal skeppsredor, varmed konungens del av riket enligt Skules förslag komme att överskjuta jarlens, eller också det antal skeppsredor, varmed konungens del enligt samma förslag komme att överskjuta skeppsredetalet för halva riket." I senare fallet ® Hakonar saga Häkonarsonar, k. 94 (Konunga sögur, udg. af C. R. Unger, s. 294): Konungr sagdi på jarli, at hann vildi fara austr t land, en hann vildi, at jarl fceri nordr i pråndheim. Ok er pessi bo5 komu upp ok um pridjungaskipti var roett, på vildi konungr, at hinn nyrzti priöjungr v^eri nordan til Sunnmceris, en jarl vildi, at hann vxri til Sognsxs. En er menn hugdu, at på skildi eigi meira en 10 skipreidur, at konungr hefdi meir en hålft landit, vildi konungr petta med engu moti. — Den av Unger valda texten är EIrspennils (jfr Eirspennill, udg. ved F. Jonsson, s. 521). Med denna överensstämma I huvudsak Flateyjarbök, 3, s. 59 och Det Arnamagnaeanske Haandskrift Sia Fol., udg. ved A. Kj^er, s. 387. Sistnämnda handskrift ligger till grund för texten i Icelandic sagas, ed. G. Vigfusson, 2 ( =Chronicles and memorials of Great Britain and Ireland during the middle ages, 88: 2), s. 84. ’ En oklarhet i textuppfattningen finner man hos P. A. Munch, Det norske Folks Hist., 3, s. 662, som dels anser, att från konungens sida gjordes invändning mot att jarlen skulle »faa Halvdelen af Landet kun paa ti Skibreder naer», dels i sitt verifikationsförsök (se nedan s. 191) synes räkna med en differens av tio skeppsredor mellan konungen och jarlen. Samma otydlighet återkommer hos E. Bull, Leding, s. 45 f. A ena sidan yttrar han: »Under striden fremhaevet imidlertid kongens folk, at hvis jarlen fik sit krav igjennem, vilde kongen bare få ti skibreder over halvdelen.» Ä andra sidan finner han, att om sagans uppgift och testamentets skeppsredetal jämföras, »stemmer resultatet så fint som man overhodet kan vente», i det att man då får ett skillnadstal av sju skeppsredor mellan konungen och jarlen. Onekligen ligger detta tal rätt nära 10 men däremot tämligen långt från 20. Bulls senare yttrande tyder därför snarast på att även han här anser sagans skillnadstal gälla en jämförelse mellan konungens och jarlens områden. Fullt otvetydigt uttrycker sig F. C. Dahlmann, Gesch. v. Dänemark, 2, s. 313. Enligt honom innebär sagans uppgift, att »wer Norwegen von Norden her bis zu der Seebucht von Sogn besitze, dem gehöre die Hälfte der Schiffreden von Norwegen, weniger 10». Samma uppfattning tillämpar han även i sitt verifikationsförsök, som emellertid blir fullständigt värdelöst därigenom att han beräknar jarlens skeppsredetal enligt Magnus Lagaböters testamente, skeppsredetalet för hela riket däremot enligt Gulatingslagens skeppsförteckning och i senare fallet till på köpet ur en gammal felaktig översättning fått den oriktiga siffran 292. Jfr K. Maurer, Vorl. iib. altnord. Rechtsgesch. 1: 1, s. 58.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=