175 representera en äldre ståndpunkt eller tilläventyrs ha uppkommit genom nedsättningar. Ett val mellan dessa alternativ kan ej göras enbart med hjälp av Helsingelagen själv eller ens av det övriga direkt kända svenska bokkabotsmaterialet. Åtskilligt tyder dock på att man sett riktigt, när man, utan att ens uppställa alternativet, uttalat sig för den förra möjligheten. Att jarl eller hertig saknas bland de bötesberättigade i denna lag torde bero på dess sena upptecknande. För alla svealagarna gemensamt är bokkabotens begränsning till dråp, ävensom att de förhöjda böterna vid dråp av vissa brytar saknas. I tre av dessa lagar har man ansett nödigt att i en särskild sats uttryckligt framhålla begränsningen till dråp. Detta tyder på att institutet utifrån recipieras i svearätten och i den källa, varur det hämtats, vare sig östgötarätten eller ett särskilt kungligt påbud, haft en vidare omfattning. Att döma av Helsingelagen har receptionen ägt rum på den tid, då konungens bokkabot var tolv marker. Redan på denna tid synes alltså bokkaboten i svearättens källa för dessa stadganden varit utsträckt till sårande. I Västmannalagen har endast konungens bokkabotsrätt vunnit erkännande, men lagen antyder omisskännligt, att anspråk på sådan rätt även för andra herrar blivit framställda.®^ Av mindre intresse är bokkabotens bortfall vid hundradegäld enligt Uplandslagen och Södermannalagen. De svealagar, som erkänna andra bokkabotsberättigade än konungen, ha alla omgestaltat den sista kategorien av dessa. Ålderdomligast synes i detta fall Södermannalagen vara. Här återfinner man, enligt vad ovan visats, under den kortare beteckningen »den herre, som både har stallare och stekare» samme av hird omgivne storman, som i östgötalagen utförligare karaktäriseras. Men vid hans sida har trätt en ny bötesprivilegierad: »den som är i konungens råd». I Uplandslagen har herren med hird försvunnit, och i stället stå utom »konungens rådman» även »andra riddare». Helsingelagen nämner endast »riddare»; »svenner» torde här beteckna de riddarnas tjänstemän, vid vilkas dråp bokkaböter utgå. Förändringarna kunna näppeligen anses hava rubbat privilegiets karaktär av vederlag för tjänst. Att medlemmarna av konungens råd till honom stodo i ett särskilt trohetsförhållande och att rådgivarställningen kunnat betraktas som en säregen art av konungstjänst är utan vidare tydligt. Liksom ifråga om gästningsfriheten torde riddarnas delaktighet i bokkabotsprivilegiet haft sin grund i att konungen kunde och behövde påräkna deras tjänst inom rusttjänstorganisationen. Åtminstone Uplandslagens och 100 Tunberg, a.a., s. 164 anmärker, att de bötessatser för Jiokkaboten, som förekomma i Helsingelagen »stå i ett afgjordt ursprungligare förhållande till det äkta germanska bötessystemet, det s.k. duodecimalsystemet, än de öfriga lagarnas». Jfr nedan. Jfr Tunberg, a.a., s. 165. Jfr häromTunberg, a.a., s. 163 f. n. 4. 98 99 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=