173 Även i fråga om böterna vid dråp av bryte omtalas en ändring av Birger Jarl (ögL DrB XIVpr): Nu uarpar drapin knnungxs bryti i upsala bo. han ier gild<er at fiuratighi markum: pöm a kunungar taka sua gaf birghir iarl i lagh. för uaru p<et tolf markier. Tydligt är att dessa tidsbestämningar närmast hänföra sig till k on u n g e n s bötesrättigheter. Den »i konung Eriks dagar» givna utsträckningen av J)okkabotsrätten säges hava inneburit, att d e, som ägde taga denna bot, skola taga den oberoende av det område, inom vilket dråpet skett. Häri kunde synas ligga en antydan om att redan på denna tid andra bokkabotsberättigade än konungen funnits. Det är dock mycket osäkert om denna grund är tillräcklig för en sådan förmodan. Väl är det rimligt, att under det skede, då konungens rätt till bokkabot var lokalt begränsad, liknande begränsningar gällt för andra, som möjligen samtidigt voro berättigade till bo^kabot för sina män, ehuru dessa begränsningar ej omtalas. Men formuleringen kan mycket väl innebära, att bokkabotsrättigheter för andra än konungen, som möjligen infördes samtidigt med upphävandet av begränsningarna för konungens rätt, likaledes skulle gälla utan dylika begränsningar. Orden pe sumhan aghu taka kunna vidare vara ett senare tillägg — därpå tyder måhända inkongruensen mellan den här föreliggande personliga konstruktionen och huvudsatsens opersonliga. Så gott som uteslutet är väl däremot, att de skulle kunna tänkas åsyfta de personer, somvid olika tillfällen ägde å konungens vägnar upptaga hans bokkabot. Ovisst är också, vilken tidpunkt, som avses med orden i kunung eriks daghum. Intet nödgar att härvid tänka på någon tidigare konung än Erik Eriksson,®^ och uttrycket kan så till vida mycket väl vara en till omväxling vald beteckning för samma tidsomstrax förut angivits genomhänvisningen till Birger Jarl som lagstiftare: både ändringen av bötesbeloppet och upphävandet av lokalbegränsningen kunna mycket väl tänkas härröra från honom.^® En viss hållpunkt för dateringen av de bötesrättigheter, som tillkomma andra än konungen erbjuder sig emellertid i bötessummorna för dessa, nio och sex marker. Det torde vara uppenbart, att dessa belopp nära sammanhänga med det konungen tillkommande beloppet på den tid då S. Tunberg, De äldsta världsliga privilegierna i Sverige, s. 163 anser däremot, att de anförda orden »föra oss med all säkerhet tillbaka till det 12:e århundradet». Även i fråga om »Birger jarl» skulle möjligen tvekan kunna råda. Sannolikt synes dock, att den från tiden omkring 1300 härrörande lagredaktionen härmed åsyftar den yngre Birger jarl och att fyrtiomarksbotens införande som kunglig {)okkabot står i samband med dess ökade utbredning genom den begynnande edsöreslagstiftningen (jfr K. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen, s. 55).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=