172 ej därigenomskulle blivit i särskild mening hans man. Näppeligen har man f.ö. rätt att som tomma kanslistilsfraser avfärda Alsnöstadgans inledande uttalande i fråga om gästningsfriheten, att »det är väl värdigt, att de hava mera frälse, som värdiga äro, så ock de som mera arbeta för oss»; här framträder ju tjänstesynpunkten mycket tydligt. I vad gästningsfriheten gäller riddare och »svenner till vapen» torde den böra uppfattas som ett rusttjänstprivilegium, medan den rena hederssynpunkten har sin självklara tillämpning på konungen själv, i viss mån även på biskoparna, som emellertid därigenom, att deras svenner förutsattes stå till konungens förfogande, voro inordnade i den kungliga rusttjänstorganisationen. Med utgångspunkt i sådana analogier torde man böra bedöma de bötesprivilegier, som under ett tidigare skede blivit tillerkända stormän med fyrtiomannahird. För så vitt man godkänner den på upptagande av en hittills förbisedd läsart grundade hypotesen, att dessa »herrar» varit kungliga ländermän, torde deras skyldighet att med sin hird tjäna konungen och privilegiernas karaktär av vederlag för denna tjänst, i enlighet med vad förut framhållits, direkt följa ur denna deras ställning. Även bortsett från detta antagande torde det kunna fasthållas, att privilegierna sannolikt förutsätta stormannens skyldighet att tjäna konungen med den hird, som utgör villkoret för deras åtnjutande. Att denna tjänst, då omständigheterna så krävde, kunnat fullgöras till sjöss, behöver så mycket mindre betvivlas, som ett nära samband mellan hird och skeppsbesättning synes vara direkt påvisbart i norska och danska källor.^^ Men i själva avfattningen av privilegiebestämmelserna ligger intet, som särskilt hänför sig till denna eventualitet liksom ej heller någon antydan om ett de privilegierade herrarnas åtagande att utrusta egna ledungsskepp. Det återstår att beröra frågan om bötesprivilegiernas ålder. Genom den föregående undersökningen har en, f.ö. ganska obestämd dateringsmöjlighet gått förlorad, då det icke längre kan vidhållas, att »själfva sakförhållandet hänvisar till en relativt aflägsen tid, då ledungsväsendet spelade en betydande roll uppgift skulle giva ett fullt säkert stöd åt privilegiebestämmelsernas förande tillbaka till 1100-talet.^^ Härmed åsyftas följande lagställe (ögL DrB XIV Man har menat, att en i Östgötalagen lämnad 92 ». §6): Nu uarpar drapin kunungx man han tier sua gildaer sum för uar skilt firi frtslsan man: ok iui at kunungx pukka, ptet uaro först tolf marktsr. ok siÖan gaf sua birghir iarl i lagh at ptet skulu uara fiuratighi markter: pa uar ptet sua först, at uarp han drtepin firi borpe tella bryggiu sporpe. alla innan hterape pa skulde pukka taka. ok egh tella: pa gafs ptet sua i kunung eriks daghum at te huar han uar drtepin. pa skal taka pukka firin pe sumhan aghu taka. Se förf:s ovan (s. n. ) omnämnda undersökning rörande ^t^orrÄ^e/tZ-indelnlngen. Tunberg, De äldsta världsliga privilegierna i Sverige, s. 163. Tunberg, l.c. 92
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=