170 medlemskapet i konungens hird ej ägt verkliga positiva stöd i det inhemska källmaterialet och att de kungliga stadgarna från 1200-talets sista årtionden på vissa punkter förete ett särskiljande av konungens män och stormännen, som synes direkt motsäga tanken, att den förra kategorien skulle åtminstone i viss mening inneslutit den senare.®^ Möjligen vore det att gå något för långt, om man därmed ansåge avgjort, att de anförda danska och norska analogierna för varje skede av den svenska utvecklingen saknat all giltighet. Linjer, som här kanske aldrig ägt samma fasthet som i grannlanden, kunna dock tänkas ha blivit fullständigt eller i det närmaste utplånade och överkorsade av nya, innan de hunnit återspeglas av det jämförelsevis sena källmaterial, som står oss till buds. I Västgötalagens »ländermän» möter man i varje fall en klass av förnämliga män, som på en gång måste antagas hava ägt betydenhet inom landskapets inre liv och i en särskild mening varit konungens män, vare sig åt deras förpliktelse till honom medvetet och uttryckligt givits hirdrättslig karaktär eller icke. Är det riktigt, att dessa »ländermän» inom sin krets rymt de i Östgötalagen omtalade herrarna med fyrtiomannahird, torde det få anses tydligt, att stormannaelement i ordets egentligaste mening ingått bland dem. Västgötalagen och östgötalagen förete, om läsningen Idendz mans i den senare lagens stadganden om böter vid dråp av bryte godtages, två motsatta sidor av den svenske ländermannens rättsställning såsom uttryck av hans förhållande till olika samhällsmakter. Det västgötska bondesamhällets vaksamma motstånd mot varje makt, som helt eller delvis vuxit fram ur annan grund än landskapets egen, har varit tillräckligt starkt att i jordprocessen förmå giva ländermannen en ogynnsammare ställning än bonden. På grund av analogierna med de besläktade rättssystemen i väster och öster måste det anses ganska möjligt, att ländermannen en gång även inomden västgötska rätten intagit ett rum på den socialt graderade bötesskala, varav ett enstaka spår blivit reliktartat bevarat även i en västgötsk rättsuppteckning. Här har i så fall hans privilegieställning tidigt gått förlorad. I grannlandskapet, där konungadömets styrka och närhet gjorde sig tydligare kännbar, har det varit möjligt att åtminstone åt de mest betydande ländermännen både genomdriva och ännu på den skrivna Östgötalagens tid bevara en privilegieställning på bötesrättens område näst efter jarl och biskop. Undersökningen har i första rummet lett till det negativa resultatet, att de bötesprivilegier som i Östgötalagen tillerkännas dem, som hava stallara ok stekara ok fiuratighi scessa a sialfs sins kost, ej kunna sättas i något K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306, s. 70 ff. 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=