169 väsentligen skiljaktigt resultat skulle kunna förväntas av en förnyad vetenskaplig prövning, helst som den norska historieforskningen knappast någonsin synes förbisett, att den adel, som iklädde sig hirdförhållandets former, till stor del framgått ur lokala storbondeelement på grundval av sociala och ekonomiska betingelser, som voro oberoende av konungadömet. Vad den danska motsvarigheten beträffar, har ett skarpsinnigt men alltför ensidigt konstruktivt framhävande av utvecklingens formella sida framkallat berättigad reaktion; dogmen om »den danske Adels Udspring fra Thinglid» har fått vika för kunskapen om att det egentligen under Valdemarstiden framväxande »herremannaståndet» från helt andra håll än den kungliga hirden. Vederlaget, mottagit sina rikaste tillflöden: de stora bondehövdingarna, ledungsstyremännen, till sist talrika välbärgade bönder, som utan att vara stormän i social mening orkade med att förvärva »herremannens» ekonomiska privilegier mot den tyngre personliga krigstjänst, som ålåg honom. Men den moderna kritiken har icke rubbat uppfattningen om ett formellt rättsligt samband mellan Vederlaget och den medeltida danska adeln. Tvärtom står det utom varje tvivel att en väldig utvidgning av hirden bildade ramen för det nya ståndets konsolidering och formen för dess anknytning till konungadömet. Vederlagen, hirdens gamla rätt, tecknades upp i syfte att göras till rättesnöre för herremännen inbördes och i förhållande till konungen; om dess tillämpning och utveckling röra sig sedan i betydande mån motsättningarna mellan konung och stormän under ett århundrade av dansk »rikslagstiftning.». Den danska medeltidens aristokratiska riksförsamling, danehovet, växte fram som den gamla huskarlastämmans ättelägg. Vederlagets fjärdingsindelning spändes ut över hela riket som en på en gång personlig och territoriell organisation av herremannaståndet; worthxld kallades dess enheter, ett namn, som källorna bevarat först från en tid kort innan de gamla hirdformerna för alltid brusto samman under det övermäktiga nya innehållet, men likafullt ett ursprungsord från kungahirdens förhistoriska skede.®^ Man kan ej förundra sig synnerligen mycket över att den i det stora hela klara och följdriktiga bild av de danska och norska stormannaståndens och riksinstitutionernas utveckling under den äldre medeltiden som vunnits genom deras formellt rättsliga härledning ur konungens hird, lockat till ett försök att ex analogia konstruera även det svenska statsskickets historia intill 1200-talets slut som ett av det kungliga hirdväsendets idéer behärskat förlopp.®® Inför en senare, mera kritisk forskning har denna konstruktion ej förmått hålla stånd; det har visat sig, att teorien om den svenska stormansklassens särställning i förhållande till allmogen såsom grundad pa Se närmare min undersökning Worthceld. H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=