168 handlas ännu ogynsammare än han, i viss mån utanför landskapets rena bondesamhälle, om också i ringare grad än de båda senare. Vad ländermannen beträffar, kan under denna förutsättning hans ställning ej gärna förklaras på annat sätt, än att han till en myndighet eller maktinnehavare, vars inflytande ägde en vidare grundval än landskapet och därför inom dess rättsbildning möttes av en strävan att skapa garantier i självständighetens intresse, stod i ett närmare och åtminstone rättsligt mera beroende förhållande än bonden. Svårligen kan man därvid tänka på någon annan samfundsmakt än konungadömet, och när det gäller att bestämma arten av ländermannens förhållande till konungen lärer man ej ha skäl att frångå den anvisning somligger i ordet l^ender. Den svenske ländermannen torde således liksom den norske varit innehavare av en kunglig landförläning. Att han skulle mottagit denna utan samband med en principiell tjänsteförpliktelse, för vilken den utgjorde vederlag, kan icke antagas. Antager man, att Östgötalagens ursprungliga text tillerkänt länderman som underhöll ett följe av fyrtio man, rätten att taga sex markers böter, sannolikt såsom {jokkabot utöver skadeståndet, vid dråp av sin bryte och att denne länderman varit identisk med den herre, som enligt samma lag äger taga en bokkabot till samma belopp vid dråp eller sårande av sin frie tjänsteman, torde häri ligga en anvisning åtminstone omen viss sida av ländermannens tjänsteplikt mot konungen. Att ländermannens bötesprivilegier bundits just vid villkoret om en viss betydande styrka hos hans hird torde få sin rimligaste förklaring i antagandet att han varit förpliktad att jämte sina män militärt stå konungen bi, alldeles som den norske ländermannen ägde taga fyrtio huskarlar i sin tjänst »sig själv till trygghet och sin konung till hjälp» {taka ser men til trausts oc kononge sinum til styrks). Huruvida den svenske ländermannen liksomden norske därjämte haft att fullgöra egentliga förvaltningsuppdrag i konungadömets tjänst, är en fråga, som ej kan besvaras utan att träda över på de rena gissningarnas område. Det är möjligt, men icke heller mer, att den i Västgötalagen skymtande »landsherren», förvaltaren av de Upsalaödsgods, med vilka den västgötska boindelningen sammanhänger, kanske även Uplandslagens »folklandsherrar» voro ländermän.®® Helt och hållet ovisst måste det också förbliva, huruvida ländermannens trohetsförhållande till konungen i Sverige haft den form av medlemskap i den kungliga hirden, som i Norge kan med full säkerhet konstateras men som måhända icke heller där är ursprunglig. Den norska stormansklassens tidigt försiggångna och länge bestående rättsliga inordning i konungens hird gäller sedan gammalt som avgjord sak, och källornas vittnesbörd till den gängse åsiktens förmån äro alltför rika och otvetydiga, för att ett I fråga om förvaltarna på de kungliga huvudgårdarna i Västergötlands bon antagcs detta av E. Hildebrand, Sv. statsförfrs hist, utv., s. 42. 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=