167 för att riddarvärdigheten varit införd i Sverige redan vid denna tid. Slutsatsen är, såsom från annat håll blivit påpekat, icke tillräckligt grundad; titeln »herre» {dominus) behöver icke nödvändigtvis beteckna just riddare.®^ Möjligt är att den i Sverige liksom i Norge var en utmärkelse för förnäma män, som trätt i särskilt trohetsförhållande till konungen och att den åtminstone bl.a. tillkom de kungliga ländermännen. Den nu motiverade hypotetiska identifikationen av den i östgötalagens bötesprivilegier omtalade, av en fyrtiomannahird omgivne »herren» med en lander maper medför för frågan om det svenska stormannaståndets äldsta rättsliga gestaltning ganska vittgående konsekvenser. Föga sannolikt är, att begreppet lander maper i Sverige hade annan innebörd än i Norge: en förnäm man, som av konungen mottagit land i förläning. Såväl själva ordet somländermannens behandling i Västgötarätten synas tyda på väsentliga överensstämmelser mellan de svenska och norska institutionerna. Lander maper kan en storman näppeligen hava kallats blott på grund av ett jordinnehav, större än den vanlige bondens men av samma rättsliga natur som dennes; även om uttrycket möjligen inkommit i fornsvenskan genom norskt inflytande —vilket i och för sig varken kan bevisas eller behöver antagas — kan det knappast varit lösgjort från betydelsesammanhanget med verbet landa, vilket sannolikt endast av en tillfällighet ej utanför denna förbindelse i fornsvenskan påträffats i betydelsen ’förse med land’. Att lander även i fornsvenskan uppfattats som part. pret. framgår otvetydigt av de västgötska formerna {lander maper, landummanni, lander man, landum mannum, i yngre Västgötalagen även lander ensamt), vartill nu enligt den uppställda hypotesen kommer det östgötska landz mans. Men i sambandet med landa låg en hänvisning på annan rättsinnehavare som jordbesittningens källa. Ett mera omfattande jordinnehav under vanlig bonderätt och en därur eller möjligen tillika ur högre börd härflytande social stormannaställning torde vidare svårligen erbjudit tillräcklig grund för genomdrivande av en sådan ogynnsammare ställning i fråga om bevisning vid ägotvist, som i västgötarätten kännetecknar ländermännen. Han skulle då rättsligen ej varit annat än en bonde, visserligen en storbonde; men på en tendens att försätta de förmögnare och mera högättade bönderna såsom sådana i en sämre rättsställning än andra torde de svenska landskapslagarna i övrigt icke innehålla några exempel. En rimlig förklaring till att ländermannens bevisningsrätt vid tvist om jord i Västergötland skjutes tillbaka till förmån för bondens synes endast kunna vinnas, om man antager, att ländermannens ställning som sådan vilade på en grund, som ställde honom liksom biskopen och konungen, vilka i nu nämnd ordning med avseende å samma rättsförhållanden be- *■* H. Hildebrand, l.c. R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan, s. 102. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=