165 gaiidet om bötesprivilegium vid dråp av bryte diskrepansen mellan begränsningarna av den sista till högre böter berättigade kategorien i detta fall och vid dråp eller sårande av fri tjänsteman i hög grad mildras eller rent av försvinner. Den verklighet, som i förra fallet döljer sig under beteckningen »länderman», kan mycket väl tänkas hava fullständigt sammanfallit med den som i senare fallet uppträder under namnet »herre». Detta är så mycket mera möjligt, som bestämmelserna om dråp av fri tjänsteman äro införda i fortsättningen av samma flock som börjar med bestämmelser om dråp av brytar. Formuleringen »den herres man som har stallare och stekare och fyrtio hirdmän å egen kostnad» kan under sådana omständigheter mycket väl uppfattas som en ren hänvisning till det kort förut under tillägg av ett villkor om samma hirdhållning nämnda ordet »länderman». Att ordet »herre» å det senare stället föredragits framför ett upprepande av »länderman» kan närmast ha sin grund i språkligt stilistiska skäl, i det pies hierra man onekligen faller sig ledigare än p^es Itendz mans man. Mot denna uppfattning talar icke att ordet »herre» även användes i det i en annan balk införda stadgandet om bokkabot vid sårande av fri tjänsteman. Detta stadgande har förmodligen tillkommit i omedelbart sammanhang med dråpsstadgandet eller i varje fall blivit avfattat i direkt beroende av detta i fråga om formuleringen; att de båda bestämmelserna vid lagtextens utredigerande och systematiska ordnande blivit skilda åt, betyder för denna tolkningsfråga intet. För att »herre» i det efterföljande privilegiestadgandet utan otydlighet skall ha kunnat användas med hänsyftning på »länderman» i det föregående kräves emellertid dels, att den omtalade »herrens» bestämmande såsom en sådan, som underhöll en fyrtiomannahird, varit tillräcklig att klargöra saken, d.v.s. att man kunnat utgå från förutsättningen att den som höll en hird av sådan styrka måste vara en länderman, dels att beteckningen »herre» varit bruklig i fråga om ländermän. De svenska källorna svika på dessa punkter genom fullständig tystnad; för så vitt norska analogier, även om de naturligtvis icke medgiva bindande slutsatser i fråga om svenska förhållanden, dock kunna skänka någon, om också osäker belysning åt dessa, torde det ej vara osannolikt att båda de nyss uppställda kraven varit uppfyllda. När det norska Hirdskråt aktat nödigt att för ländermännens förnämliga grupp bland konungens handgångna män, bortsett från jarl och hertig, den enda grupp bland dessa, vars medlemmar omtalas såsom omgivna av egna följen, fastställa ett maximital av fyrtio huskarlar, därest de ej finge särskilt kungligt tillstånd att hålla flera, synes det föga troligt att, med samma undantag, andra än ländermän skulle ägt rätt att hava lika talrika följen. Fyrtiomannahirden torde således i Norge varit ett kännemärke för ländermän eller åtminstone för mera betydande ländermän. Uttrycket fiuratighi scessar i östgötalagens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=