161 nära samband mellan de båda instituten vara uppenbart —vore det under den angivna förutsättningen i någon mån förvånande, att lagmannen icke särskilt nämnes bland dem, som i förstnämnda fall äga taga bokkaböter. Näppeligen kan man förklara detta med att lagen ursprungligen ej skulle förutsatt möjligheten av att lagmannen hade fria tjänstemän. Däremot kunde man möjligen söka förklaringen i att bokkaböterna vid förgripelser å fria tjänstemän vore ett yngre institut; detta torde av förut anförda skäl i och för sig vara sannolikt. Då sistnämnda böter infördes kunde man ha funnit obehövligt att nämna lagmannen, i det han innefattades i den till sist angivna kategorien av bötestagare med fyrtiomannahird. Härvid förutsättes emellertid utan bevis, att det yngre institutet är så sent, att villkoret omfyrtiomannahird dessförinnan hunnit överföras på lagmannen, d.v.s. enligt den förut anförda felredigeringshypotesen tillkommit efter östgötalagens första uppteckning i skrift, vilket knappast är sannolikt med hänsyn till den ålderdomlighet och i svensk rätt relativa sällsynthet, som kännetecknar bokkabotsinstitutet. Förutsättningen är dessutom självmotsägande så till vida som den innebär, att bötesprivilegiet för herrar med fyrtiomannahird blivit utsträckt till nya fall efter det att privilegiet i följd av skrivarens misstag redan försvunnit för denna kategori med undantag för lagmannen. Söker man avlägsna denna motsägelse genom antagandet att det äldre privilegiets giltighet för samtliga herrar med fyrtiomannahird vid dess utsträckning till nya fall trots redigeringsfelet fortfarande var erkänd i den levande rättstraditionen, måste man fråga sig varför icke i samband med utsträckningen, som ju enligt den gjorda förutsättningen skulle skett efter redigeringsfelets tillkomst och sedan man alltså ägde tillgång till en skriftlig lagredaktion, felet blivit rättat. Vid försök att förklara en föreliggande text torde som allmän regel kunna uppställas, att hypoteser om svårare redaktionsfel i det längsta böra undvikas. I detta fall har dessutom ett försök att genomföra en dylik hypotes befunnits leda till så stora särskilda svårigheter, att en annan utväg även därför måste synas önskvärd. Enligt en annan åsikt skulle förklaringen vara följande: bokkabotsprivilegierna vid dräpande eller sårande av fria tjänstemän vore det äldre institutet. Sedermera skulle de personer, som kommit i åtnjutande av nämnda bötesrätt, fått sig tillerkänt ett nytt privilegium, bestående i förhöjd bot — till samma belopp som den bokkabot, de i förstnämnda fall ägde taga —vid dråp av deras brytar. Härvid skulle dock ett undantag blivit gjort. Fokkaböter för fri tjänsteman vorovisserligen tillerkända allastormän, somuppfyllde ett visst förut utförligt behandlat villkor. Denkrets, somuppfyllde nämnda villkor, torde lagmannen merendels hava tillhört och uppfyllde han det, bör han inom denna krets till följd av sitt ämbete ha intagit den främsta platsen. Då man sedermera tillerkände rätt till förhöjda 11 Hjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=