160 givit uttryck åt den prestation, som var privilegiets egentliga grund. Skillnaden lärer ej innebära annat än att en fylligare fras blivit utbytt mot en kortare och endast antydande. Att hava »stallare och stekare och fyrtio ’bänkkamrater’» synes varit ett traditionellt uttryck för att hålla en hird av den styrka, som ansågs känneteckna en betydande storman. Men just därför att de olika momenten i denna sammanställning torde uppfattas såsom i verkligheten nödvändigtvis förenade, har man emellertid ansett överflödigt att återgiva uttrycket i hela dess utförlighet. Man torde ha förutsatt, att ingen höll sig med »stallare och stekare» i den här antagliga betydelsen av förnämliga hirdtjänare, för så vitt han icke hade behov av dem i samband därmed att en hird av åtminstone fyrtio man tillhörde hans hushållning. Att hava »stallare och stekare» kunde därför te sig som ett tillräckligt uttryck för underhållet av en sådan hirdstyrka som i östgötalagen avses. Av långt större intresse är emellertid frågan om en förment diskrepans inomÖstgötalagen själv. Medan bokkaböterna vid dräpande eller sårande av fri tjänsteman enligt graderad skala tillkommer konung, hertig, biskop och herre med fyrtiomannahird, utgå bötesbelopp, identiska med de för nämnda fall stadgade, vid dråp av bryte enligt Östgötalagens medeltida huvudhandskrift och därav beroende avskrifter vid dråp av bryte till konung, jarl, biskop och lagman, i fråga om den sistnämnde dock endast under förutsättning, att han uppfyller villkoret om fyrtiomannahird.®^ Ät detta förhållande ha olika förklaringar blivit givna. Enligt en åsikt skulle ett bötesbelopp av sex marker vid dråp av bryte ursprungligen varit tillerkänt lagmannen. Samma belopp skulle sedan ansetts skäligt även för en stormans bryte, dock endast under viss förutsättning; en skrivare skulle då i lagtextens marginal anteckna denna förutsättning: pa skal han haua stallara ok stekara ok fiuratighi sxssa a sialfs sins kust. I en längre framgjord avskrift skulle slutligen dessa ord kommit att inflyta i texten.®^ Hypotesen innebär tydligen, att det tillagda villkoret ursprungligen alls icke haft med lagmannens bötesprivilegium att skaffa; det skulle uteslutande gällt för en senare införd kategori av bötesberättigade, fastän detta förhållande genom felaktig redigering icke fått tillfredsställande uttryck. Först genom det av en skrivare begångna misstaget skulle villkoret fått tillämplighet på lagmannen. Lagmannens särskilda bötesrätt måste då tänkas i likhet med konungens, jarlens och biskopens från början varit direkt och uteslutande grundad på hans ämbetsställning. Då emellertid bohkaböterna vid dräpande eller sårande av fri tjänsteman, såsom förut visats, knappast kunna principiellt skiljas från de i fråga om dråp av vissa brytar stadgade böterna —i varje fall torde ett ganska Se ovan s. 130. K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306, s. 75, n. 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=