159 icke allmogens i Alsnöstadgan reglerade skyldighet att mot ersättning förse vägfarande med livsförnödenheter utan det underhåll, som av konungens eget folk, länsmän och gårdsfogdar, skulle bestås deltagarna i ett möte medan detta varade och under resorna dit och därifrån. Följenas talrikhet bestämmes nämligen »pa;rtil at vart folk» —icke: almoghen —pyngis eigh af kost» och dem, som det undantagsvis medgives att infinna sig okallade, förelägges det att komma i sialfsins kost, vilket synes förutsätta, att de av konungen kallade kunde göra anspråk på kostnadsfritt underhåll. Alsnöstadgans ekonomiskt motiverade och endast för vissa tillfällen gällande följesbegränsningar kunna tydligen icke utan vidare jämställas med annorstädes förekommande normaltal för stormannahirder. Alldeles osannolikt om också obevisligt, är väl dock icke, att, när det tillåtes hertig Bengt att komma med fyrtio hästar, detta antal blivit valt därför, att det ansågs skäligt att åtminstone konungens broder finge vid mötena omgiva sig med det antal män som man vant sig att betrakta som normalt för en fullständig hird. I landslagens stadgande om det tillåtna antalet hästar vid stormännens resor till konungen (MELL KgB XXII) har furstekategorien bortfallit och talet fyrtio överflyttats på ärkebiskopen, som här är den förnämste av dem som omtalas, varjämte även i övrigt vissa omregleringar ägt rum.®^ Med den här givna tolkningen av sassa i förbindelsen fiuratighi s<sssa kan tydligen den på en till vissa böter berättigad storman ställa fordran, att han skall hava stallara ok stekara ok fiuratighi s^essa a sialfs sins kost icke innebära ett krav på två särskilda kvalifikationer hos en sådan herre. Frasen blir i stället i sin helhet ett enhetligt uttryck för den tanken att bötesprivilegiet tillkom varje storman, som utrustade och underhöll en fullständig hird. Under denna förutsättning bortfaller en förmodad rättslig diskrepans mellan Östgötalagen och Södermannalagen. Bötesprivilegiet i fråga tillkommer enligt den senare lagen (SdmL MB XXXV) den herre, »sumbape hawer stekara ok stallara». Den skiljaktiga formuleringen torde icke innebära, att Södermannalagen i samband med ledungsväsendets sjunkande betydelse tappat bort det moment, som enligt hittills gällande uppfattning av motsvarande bestämmelser i Östgötalagen ursprungligen I Täljestadgan för Närke av 1330 (DS 2773), den allmänna Skenningestadgan av 1335 (DS 3175) och den allmänna Upsalastadgan av 1344 (DS 3864) givas också bestämmelser om tillåtet antal hästar i reseföljen; här förekommer emellertid ej talet fyrtio för någon kategori. Enligt Upsalastadgan får konungens ämbetsman i konungens frånvaro rida med fyrtiofem hästar, ett antal, som i landslagen, där villkoret om konungens frånvaro ej nämnes, blivit nedsatt till fyrtio. E. Hildebrand, Sv. statsförf:s hist, utv., s. 25 n, 2: »herre med hird och förmåga att utrusta ett fartyg». Jfr Tunberg, a.a., s. 159, n. 4: »Genom orden ’stallara ok stekara’ betonas ytterligare hushållningens självständighet».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=