149 aktigt, om skepp med så svag bemanning verkligen blivit utbjudna och sjösatta till ledungsfärd. I det anförda tillägget framskymtar icke otydligt normens militära otillräcklighet, i full överensstämmelse med sagornas vittnesbörd. Sannolikt uttrycker prestationsnormen einskipat skop med hänsyn till den enskilda skeppsredan detsamma som halfr almenningr med hänsyn till hela flottan — den ledungsrustning, som konungen även utan fiendehot kunde årligen kräva och som därför bestämde den årliga ledungsskattens storlek. Det torde nämligen kunna antagas, att landslagens framställning av ledungsrätten genomgående är avfattad med hänsyn till principen om »halv allmänning», som fastslås i landvärnsbalkens inledande kapitel. Att »halv allmänning» icke redan från början är blott och bart en beskattningsnorm antydes av att landslagens regel talar om konungens rätt att i friöi, d.v.s. då fientligt anfall icke hotar, kräva uthoÖ, en term, som måste syfta på det militära ledungsuppbådet. Sagorna utgå också flerstädes från föreställningen om att konungen till anfallskrig utom landet endast kan utbjuda »halv allmänning»; för äldre tider bevisa visserligen de åsyftade uppgifterna hos Snorre och i Fagrskinna intet men så mycket mera för rättsuppfattningen på deras egen tid, förra hälften av 1200-talet.^^ Utvecklingen av principen »halv allmänning» till beskattningsnorm blir också bäst begriplig under antagande, att den ursprungligen betecknat den rätt till ledungsuppbåd, som konungen utan tvingande yttre anledning ägde årligen utöva; ur militär synpunkt förklaras begränsningen naturligt ur faran av hemlandets fullständiga blottande på försvarskrafter under en härfärd mot främmande kust. Om termerna einskipat skip och halfr almenningr sålunda ur olika synpunkter 30 (< ga-li\)-an -) har nämligen grundbetydelsen ’deltagare i färd’, ’följeslagare’ ’reskamrat’ och betecknar alltså egentligen den enskilde besättningskarlen, och /j3a-talen äro på 1340-talet i Id och Skjeberg 40—43, hänvisande på tvitugsessa, i det fjärdingsdelade området i Kville 50, hänvisande på halfpritugt sikp. Förhållandet kan dock på sin höjd visa, att organisationen i dessa skeppsredor varit avpassad efter reglerna för ledungsskattens utgörande och medger inga slutsatser om det verkliga militära besättningstalet. Tänkbart är f.ö. att termen li<ii såsom beteckning på motsvarigheter till den svenska och danska »hamnan» är ett arv från ett skede av ledungsväsendets utveckling, då rustningsplikten gällt mindre skepp, där en man vid varje åra varit tillfylles, och att varje lidi senare, trots ordets bokstavliga betydelse, varit avsedd att vid fullt ledungsutbud ställa två man. L III 1 (NGL, 2, s. 33): Konungr a cigi frammarr vttboda at krefia i fridi en halfs almenings nema su einhuer porf falle til med honum at menn uilia frammar gort hafa firi astsemdar saker uid hann med godra manna samdykt ef peir kenna af honum miskunn oc goduilia. Heimskringla, ed. F. Jönsson, 3, s. 119, 123, 191; Fagrskinna, ed. F. Jönsson, s. 74, 250. Jfr E. Hertzberg i [Norsk] Hist. Tidsskr. R. 5, Bd 2, s. 265; E. Bull, Leding, s. 74, 76.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=