148 Ordet sessar är här uppenbart synonymt med poptar: på varje »toft», i varje halvrum, vid varje åra, sitta tvenne roddare, kallade sessar, därför att de tillsammans intaga en sess. Tolkningen bekräftas av att ett stadgande i Magnus Lagaböters landslag (L III 18), som belägger olovligt byggande av långskepp med en marks böter firir pofto hveria, i fyra gamla handskrifter från två olika lagdömen för pofto har varianten homlo. Ett härskepp med endast en man i varje halvrum betraktades som punnskipat och förty mindre stridsdugligt; motsatsen var alskipat, ’fullt bemannat’. När man på en tvitugsessa ofta nog ej nöjde sig med 80 man utan hade en besättning av 90 eller som på de norska ledungsskeppen 100 man torde detta ha sin förklaring i behovet av befäl och annan personal för annat ändamål än själva rodden. Särskilt i fiendens närhet bör det ha varit önskvärt att förfoga över manskap, som ej var upptaget vid årorna.^^ De västnordiska vittnesbörden om det 40-årade skeppets bemanningstal måste naturligtvis med sin rent tekniska bakgrund äga giltighet även för svenska förhållanden. När de komma i strid med den gängse tolkningen av östgötalagens fiuratighi stessar som en beteckning för besättningen på en fixpertiugh soessa är det denna tolkning som måste vika. Det torde icke löna sig att söka upprätthålla den genom antagandet, att punnskipat skip skulle ansetts vara en tillfyllestgörande prestation för en svensk storman, som gjorde anspråk på privilegier för »kvalificerad ledungstjänst». Ej heller torde man böra reflektera på att uppfatta stessa i uttrycket fiuratighi s^essa som ack. plur. icke av stetti m. utan av ett fsv. stess (fvn. sess), m., roddarbänk; ett sådant sätt att beteckna ett skepp skulle sakna varje känd parallell och »stallare och stekare och fyrtio roddarbänkar» vore dessutom en alltför heterogen sammanställning. Visserligen har i Magnus Lagaböters landslag nyligen blivit påvisat ett begrepp einskipat skip, varmed just torde åsyftas bemanning och utrustning beräknade efter en man vid varje åra.^® Vad i Sverresagan ogillande betecknas som punnskipat skip framträder på ifrågavarande ställe i landslagen otvivelaktigt som en laglig normför den enskilda skeppsredans prestationsskyldighet. Omkonungen önskar störrebemanning {uil meir skipa låta), då skola i samma mån flere skeppsredor förena sig om ett skepp {på veri pui fleiri skipreidur vmpat skip er fara skal). Men det torde kunna starkt sättas i fråga, om einskipat skip någonsin i det norska ledungsväsendet betecknat annat än en beräkningsgrund;^^ det är högst tvivel27 A. Steinnes, Leidang og landskyld, s. 58. — Den av alla tidigare forskare förbisedda, mycket intressanta termen anträffas i varianter till L III 10 (NGL, 2, s. 41). Anmärkningsvärt är att termen för den lägsta rustningsenheten inom Vikens ledungsdistrikt, liSi, i förening med de för tre skeppsredor fullständigt kända /i3a-talen tyda på att skeppsredorna här varit organiserade enligt normen einskipat skip. Liöi 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=