147 de små. Anteckningens uppgifter skulle då kunna antagas gå tillbaka på en beräkning från slutet av 1100-talet.-® Även om detta icke låter sig bindande bevisas har man intet skäl att betvivla giltigheten av anteckningens normaltal av 100 man för besättningen på ett ledungsskepp av tvitugsessans typ. De 80 man, som nämnas på ett par ställen i sagolitteraturen representera tydligen ett minimital, byggt på förutsättningen om två man vid varje åra. En sådan dubbel uppsättning av roddare var säkerligen betingad av rent konstruktiva skäl. Om mindre skepp bekvämt kunde manövreras av ett antal roddare, som ej översteg årornas, kan detta icke därför antagas om de större; här medförde ökningen av fartygets längd i regel en proportionell ökning av bredd och höjd, men därmed följde nödvändigtvis en stegring av skeppsvikten i vida högre proportion ävensom en ökning av årornas längd och tyngd. Vid varje åra krävdes därför å ett skepp med större antal åror en avsevärt större arbetsprestation än å ett med färreårpar. Sannolikt var det tjugufyraårade skeppet det största, där ett besättningstal sammanfallande med årornas antal var tillräckligt. Härpå tyder, att å ena sidan den norska och uppländska tolftindelningen med sannolikt två tolfter å varje skepp synes böra sättas i samband med nämnda skeppstyp och att å andra sidan från och med det närmast högre antalet åror inträder ett nytt sätt att angiva fartygets storlek, i det att enligt den fornnorska sjörättens vittnesbörd prettänsessa är det minsta skip er sessum må telia. Med sess eller popta menades å större skepp vid skeppsborden ställda korta roddarbänkar, som i olikhet med vad fallet var på mindre fartyg, där de över spantena fästade tvärbanden {bitar) tjänade som roddarbänkar, ej sträckte sig över hela skeppsutrymmet utan lämnade en gång öppen i skeppets mittlinje på längden. En sådan gång förutsattes allmänt i den västnordiska litteraturens skildringar av sjöstrider. Utrymmet vid varje sess eller popta kallades halfrymi. Med rum menades då på de större skeppen ett par varandra motsvarande »halvrum» vid vardera skeppssidan. Användningen av denna terminologi i fråga om den historiska tidens härskepp torde ha sin utgångspunkt i en äldre och mindre skeppstyp med tvärgående sammanhängande »rum». I historisk tid är däremot »halvrummet» placeringsenheten för manskapets fördelning ombord. Seeker matSr eigi halfrymi sitt, är därför i Gulatingslagen (G 301) uttrycket för försummad inställelse. Sambandet mellan popta och halfrymi framgår av Snorres definition: popti er halfrymisfelagi, »den som sitter på samma toft som en annan, är dennes halfrumskamrat». Härigenomklargöres innebörden av Frostatingslagens ledungsrättsliga regel (F VII 13): Boge seal liggia viÖ pofto hveria. pann sculu sessar åj. få peir er fara -* Se härom närmare mitt arbete Norska Icdungsflottans skeppstal.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=