143 ett skepp var kärnan. Varje skepp, icke endast ledungsskeppet hade sin skeppsfrid, en art eller en efterbildning av husfriden,^’ För att rätt förstå innebörden av uttrycket firi borpe tella bryggiu sporpe i det östgötska bokkabötsstadgandet måste man se det i sammanhang med det sidoordnade uttrycket cella innan hterape. Med dessa uttryck angivas de båda alternativa fall, i vilka dråp å fri tjänsteman ursprungligen medförde bokkabot. Det måste alltså vara fråga om förhållanden, som voro särskilt ägnade att giva dråpet en för den dräptes herre skymflig karaktär. Med hänsyn till analogier i skånsk och norsk rätt torde man vara berättigad till antagandet, att det för dessa förhållanden utmärkande låg i närvaron av den person till vilken den dräpte stod i tjänsteförhållande.^® Fasthållas bör att uppgiften om de båda alternativ under vilka bokkabot skulle utgå uttryckligen hänför sig endast till dråp å konungens tjänsteman. Huruvida samma villkor ursprungligen gällde vid dråp å andra herrars män säges icke. Med säkerhet kan dock antagas, att om överhuvudtaget på den tid, då ifrågavarande begränsning gällde för konungens bokkabotsrätt, bokkabot för dråp å fria tjänstemän tillkomandra herrar, rätten till denna bot även för dem var bunden vid villkor av samma eller liknande innebörd. Ordalagen lämna emellertid den möjligheten öppen att de lägre bokkabotssatserna i denna serie ej gå tillbaka till tiden före upphävandet av begränsningen för konungens rätt att taga bokkabot.^® Den historiska notisen i lagstadgandet upplyser oss således om att bokkabot för dråp å konungens hirdman ursprungligen erlades endast för så vitt dråpet skedde antingen inom ett härad, i vilket konungen vid tillfället vistades, eller inomen fridskrets tillhörande ett skepp, över vilket konungen på sådant sätt förfogade, att dråpet ansågs innefatta en skymf mot honom personligen. Huruvida härför krävdes konungens personliga eller blott hans rättsliga närvaro ombord, torde svårligen kunna avgöras. Omdet senare finge antagas, vore det också sannolikt, att dråp å konungens man medförde bokkabot ej endast om det ägt rum å eller invid ett konungen själv tillhörigt skepp utan även om det skett inom ett vanligt ledungsskepps fridsområde. Att friden på ledungsskeppet, då det hunnit 17 18 Så M. Calonius, De prisco in patria servorum jure (Opera omnia, 1), p. 169 seq. och K. Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen, s. 32. Till dessa ansluter sig Tunberg, a.a., s. 159 f., dock under betonande av att uttrycket firi horpe tella bryggiu sporpe tillika skulle tyda på »ursprungligt samband mellan Jjokkaboten och ledungstjänsten». Calonius, a.a., p. 171 antager att rätten att taga {jokkaböter för dråp å »män» blivit utsträckt till stormännen ungefär samtidigt med att konungens {jokkabot höjdes till 40 mark. Denna åsikt äger ej stöd i lagtexten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=