141 påkallad för att angiva böternas karaktär av ensaker i motsats till den vanligare treskiftesregeln. Att ett rent skadestånd skulle tillfalla den som lidit skadan var däremot en självklar sak, som ej hade behövt uttryckligt framhållas; i de stadganden i östgötalagen, som fastställa skadeståndsbeloppet för dödad vanlig träl säges heller ingenting omden saken. Stadgandena om dråp å fria tjänstemän omtala uttryckligt både mansbot och bokkabot. Härur kan emellertid icke hämtas någon avgörande invändning mot brytesböternas karaktär av tilläggsböter. Olikheten i redigeringen kan bero därpå att de båda grupperna av bötesstadganden tillkommit vid olika tidpunkter. Om den i lagtexten senare gruppen också i verkligheten är den yngre har man vid formuleringen av dess bestämmelser haft påtagligt intresse av att framhålla den punkt, vari dessa skilde sig från de äldre bestämmelserna om brytesböter.^^ I dessa var det fråga om trälar, i de nya stadgandena om fria hirdmän; såväl detta som den rättsliga konsekvensen därav bragtes till uttryck, när man fastslog att hirdmannen ter sua gildter sum för uar skilt firi frtelsan man. Även den omständigheten att de efter vederbörande herrars sociala ställning graderade böterna endast i stadgandena om fria tjänstemän uttryckligt omtalas som bokkaböter (pukki) får i detta sammanhang sin förklaring utan att man däri behöver se ett tecken på att brytesböterna äro av annan natur. I och med det att den av dråpet såsom sådant föranledda boten uttryckligt nämndes bör det ha fallit sig naturligt att i särskiljande syfte också uttryckligt angiva tilläggsbotens namn och därmed dess innebörd och grund. Med stöd av vissa drag i östgötalagens stadganden om bokkaböter vid missgärningar mot konungens och andra högtställda personers »män» har man uppställt en teori om »ett ursprungligt samband mellan bokkaboten och ledungstjänsten». I de anförda orden har teorien fått en allmän formulering, som sannolikt torde gå vida utöver vad man verkligen åsyftat att säga. Såväl Östgötalagen som andra rättskällor omtala åtskilliga bokkaböter, som icke på minsta vis giva anledning till en dylik förmodan; här må blott erinras om bokkaboten som lägersmålsbot, om bokkaboten för stympning av bondens träl, om konungens bokkabot för hinder eller skada av vanvårdad samfärdsled. Men även om teorien begränsas till de bokkabotsstadganden, varmed man sökt stödja den, torde den knappast kunna upprätthållas. Man har velat se en antydan om sambandet mellan bokkabot och ledung i lagtextens notis om att bokkaböterna vid dråp å fria tjänstemän före »konung Eriks dagar» utgingo endast i det fall, att dråpet skedde firi borpe tella bryggiu sporpe. tella innan htertepe. Under betonande av den säregna arten av uttrycket firi borpe och bryggiusporpe »har man framhållit, att Jfr Tunberg, De äldsta världsl. privilegierna i Sverige, s. 159 n. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=