140 speciella fallet uttryckligt förutsattes kunna inträffa redan med avseende å honom. När man har framför sig två jämnlöpande bötesskalor med identiska belopp för motsvarande kategorier och avseende dråp å olika slags tjänare synes det vidare vara metodiskt riktigast, om man undviker att i den ena bötesskalan inlägga en juridisk innebörd av helt annan art än den andra otvetydigt äger, för så vitt icke antagandet om en dylik artskillnad kan visas vara nödvändigt. I motsättningen mellan ofria brytar och fria hirdmän ligger intet skäl mot de östgötska brytesböternas tolkning som kränkningsböter. Såväl från östgötalagen som från andra nordiska rättskällor har man fullgiltiga vittnesbörd om att pokkabot eller bötessatser av därmed närbesläktad innebörd för förgripelser å ofria kunnat tillkomma deras ägare. Att i östgötalagen ej såsom på vissa andra håll kränkningsböter stadgas redan för dråp å vanlig träl eller för lindrigare misshandel å sådan eller bryte, torde ej lägga hinder i vägen för att tillerkänna brytesböterna sådan karaktär. Liksom stympning av vanlig träl utöver själva skadegörelsen anses innefatta en sådan kränkning mot ägaren, som föranleder bokkabot, kan vid dråp å bryte det särskilda förtroende, varmed denne av husbonden omfattats, tänkas utgöra grund till att gärningen uppfattats som i den grad kränkande för denne, att bokkabot borde erläggas utöver skadeståndet. Ej heller synes stadgandenas formella avfattning utesluta att brytesböterna äro bokkaböter. Visserligen omtalas vid dråp å brytar endast en bot uttryckligen, men därav följer ej nödvändigt, att denna är den enda, som skall erläggas. Anledningen kan vara den, att man vid avfattningen förutsatt som något självklart, att för en dräpt ofri bryte vanligt skadestånd för träl skall gäldas, men här velat meddela bestämmelser om de särskilda böter som skola utgå med hänsyn därtill att den dräpte varit bryte. En analogi erbjuda i viss mån svealagarnas stadganden om b^kkaböter vid dråp å olika herrars fria tjänstemän; i dessa stadganden omtalas endast bokkaboten, medan dråpsboten förbigås såsom en självklar sak; blott i Uplandslagen och Södermannalagen gives en antydan om den senare i den efter bestämmelserna om de olika bokkabotsbeloppen införda regeln att bokkabot ej skall erläggas i de fall då »hundradegäld», dessa lagars högsta dråpsbot, skall utgå. Möjligen ligger en antydan om brytesböternas rättsliga innebörd i den till bestämmelsen om varje särskilt belopp fogade satsen att detta skall uppbäras av vederbörande ägare. Satsen uppträder ej blott vid de högre kategorierna {pöm a kunungxr taka o.s.v.) utan även vid bonden {pöm a hondin taka), alltså även vid den brytesbot som enligt skadeståndsteorien ej skulle vara en sådan i speciell mening utan allenast det vanliga opotentierade trälvärdet. Vid bokkabotsbestämmelser i svenska lagar uppträder samma sats eller en liknande vändning regelbundet och är där av behovet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=