138 knappast genomförbar. När det gäller vanliga trälar fastställer Östgötalagen intet högre sakvärde för konungens eller stormännens trälar än för bondens. Att själva sakvärdet hos bryten skulle gjorts beroende av hans herres ställning förefaller därför föga troligt. Också torde den nordiska rätten icke förete något parallellt exempel på en socialt graderad skala av skadestånd för rena sakvärden, sådana som ofria brytar otvivelaktigt måste anses vara. De förhöjda böterna för dråp å vissa personers brytar måste även enligt skadeståndsteorien i likhet med vederbörande ägares bokkaböter tänkas tillerkända ägarna med hänsyn till deras samhällsställning och de skola till beloppen sammanfalla med deras bokkaböter. Det är svårt att inse, att sådana »skadestånd» av samtiden skulle kunnat uppfattas som något annat än just bokkaböter, vilka i östgötarätten kännetecknades av de för olika sociala kategorier fastställda beloppen, liksom fullrättsböterna i den norska. I ett stadgande att de från bokkaböterna kända beloppen och endast dessa skulle gäldas för dråp å brytar skulle därför knappast kunnat inläggas annan innebörd, än att för brytar skulle gäldas bokkaböter men icke skadestånd. Teorien om socialt graderade skadestånd av motsvarande bokkaböters belopp synes med andra ord upphäva sig själv. Då skadestånd skulle gäldas för vanlig träl, bleve det emellertid svårbegripligt, varför detta vid dråp å bryte skulle bortfalla eller absorberas av bokkaboten medan denna i andra fall, i östgötarätten åtminstone vid stympning av träl och vid konungen genom häradets försumlighet i avseende å underhåll av väg eller bro vållad olägenhet, skulle utgå vid sidan av skadestånd och vid dråp å vissa kategoriers fria tjänare vid sidan av mansbot. Fasthåller man, att de i stadgandena om dråp å brytar uttryckligt omtalade böterna äro de enda, som vid dessa dråp skola gäldas, tvingas man, då en social gradering av det rena sakvärdet ej kan anses sannolik, att tänka sig ett och samma sakvärde inbegripet i de olika bötesbeloppen. Detta sakvärde måste då utgöra tre marker silver eftersom bondens brytesbot i varje fall ej överstiger och skadeståndet för vanlig träl säkert uppgår till detta belopp. De högre brytesböterna skulle därjämte innehålla bötesbelopp av annan innebörd, vilka i så fall ej gärna kunde uppfattas annat än som efter ägarens ställning avvägda bokkaböter; men dessa bokkaböter skulle för varje kategori med tre marker understiga de vanliga bokkaböterna, ett uppenbart orimligt resultat. Fattas brytesböterna som skadestånd eller som innefattande skadestånd måste vidare konstateras, att ingen hänsyn tagits till möjligheten att bryten tillhört den högre kategori av ofria, som i götalagarna, och dessutom i Västmannalagen, betecknas med termen fostre och vars användning just som brytar intygas av ett ställe i äldre Västgötalagen. För dråp å fostre skulle nämligen enligt östgötalagen till hans herre bötas åtta marker, ett belopp, som betydligt överstiger brytesböterna såväl för bonde som för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=