131 gildar sum för uar skilt, ok hans Jiukke a;r siax marköer pöma taka p<en sum han pianape. Uaf) B XII: Nu uarpar kunungxs man huggin fullum sarum. pa a kunungar pukka taka fiuratighi markxr: ok pjen sum sarit fik han a sarabötrina sum för uar saght. <e huas man sum han ar pukka a taka. § 1. Nu uarpeer hiskups man huggin fullumsarum pa a biskupar niu marker firi pukka taka. § 2. Nu uarpar huggin haertugha man fullum sarum: pa ar htertughans pukke niu markar. § 3. Nu uarpar huggin pas harra man sum hauar stallara ok stekara ok fiuratighi sassa a sialfs sins kust. pa ar bans pukke siax markar. § 4. Nu an kunungxs man. alia hartugha. alia biskups. alia pas harra man sum pukka a taka, far han minne akomu an fullsare. pa fylghia par egh pukka bötar. Att med ett enda undantag ett nära inre samband finnes mellan de bestämmelser, som nu blivit anförda, torde vara uppenbart. Undantaget bildas av stadgandet om dråp å den som utövar självpantning (Dr B XIIII § 4). Enighet synes råda därom, att detta stadgande av någon mer eller mindre tillfällig anledning blivit infogat i ett väsentligen främmande sammanhang.^ Samtliga övriga stadganden omtala ensaksböter som vid angivna missgärningar mot vissa i andras tjänst stående skola tillfalla den av gärningen drabbades herre, för så vitt denne uppfyller vissa kvalifikationer och i sådant fall med av hans ställning beroende olika belopp. Den juridiska naturen av de ensaksböter, som vid dråp eller fullsår å konungs, hertigs, biskops och vissa andra »herrars» »män» skola utgå, är otvetydigt angiven. De utgöra tilläggsböter, som erläggas vid sidan av vare sig mansboten eller såraboten; för dessa tilläggsböter användes termen pukki eller pukkabot. I fråga om de böter, som vid dråp å vissa brytar skola utgå, har den meningen blivit framställd, »att här ej är fråga om bokkabot utan om förhöjd mansbot».^ Uttryckssättet är oegentligt så till vida som de vid dråp å brytar utgående ensaksböterna av fyrtio (eller ursprungligen tolv), nio, sex eller tre marker omöjligen kunna vara »mansböter» i detta ords rätta mening. Den normala mansboten, d.v.s. den bot, som vid dråp av fri man - K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306, s. 75 n. 2; Tunberg a.a., s. 161, n. 2. Westman menar, att stadgandet »är en anteckning, som med anledning af ett rättsfall gjorts i kanten och sedan införts i böteslistan». Anteckningen torde då få antagas ägt åtminstone det samband med de stadganden, bland vilka den infogats, att den föranletts av ett fall, dä- b r y t e, som utövat pantning, blivit dräpt. Enligt Tunbergs åsikt skall »skrifvarens misstag berott på paragrafens likalydande ingress: ’Nu uarj)er drarpin — — bryti’ och ’Nu uar|)xr jjxn drxpin — —’». Under denna förutsättning föreligger tydligen intet som helst sakligt samband. Att träffa ett val mellan dessa båda förklaringar synes svårt och torde här vara onödigt. Endast med Tunbergs förklaring utgör stället ett stöd för det av honom och Westman (De svenska rättskällornas historia, s. 20) även på andra grunder omfattade antagandet av en äldre uppteckning av ögL. Jfr i fråga om innehållet av ÖGL DrB XIIII § 4 pan döp alla akomu sum nam gar uari ogilt ® Tunberg, a.a., s. 161. lag RB III § 2: far samma
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=