124 föreligger möjligen i regeln, att den som fäster kvinna, som han lägrat, och förbinder sig till »vängåva» {vingi^ef), d.v.s. den remuneratoriska prestation som vid äktenskaps fullbordande skall erläggas till giftomannen, därmed skall anses hava bötat för lägersmålet.Laga »vängåva» för bondeson är enligt västgötarätt tre marker.*^^ »Vängåvans» förmåga att ersätta lägersmålsboten sammanhänger säkerligen därmed, att förpliktelsen till den förras liksom till den senates erläggande är en rättsverkning av ett faktiskt besittningstagande av kvinnan. »Vängåvan» utgör nämligen gengåva för brudens utlämnande och förfaller till gäldande i och med det första äktenskapliga umgänget. Sambandet med detta framträder också däri, att »vängåvan» enligt västgötarätt regelbundet utgår med samma belopp som den likaledes av äktenskapets fullbordan renumeratoriskt betingade morgongåvan (hindradagsgief) till hustrun,^® vilken enligt svealagarna och medeltidsurkunderna innebär hennes »hedrande»,®^ säkerligen ursprungligen i betydelse av gottgörelse för uppgiven heder. Bakomlägersmålsbotens absorption i vängåvan torde följaktligen gömma sig en tankegång, analog med den som tagit sig uttryck i den visserligen först i en yngre rättsuppteckning mötande regeln, att lägersmålsbot ej mer än en gång må för samma kvinna avkrävas samme man.^® Rättsverkningar kunna för samme man endast anknyta sig till ett besittningstagande av samma kvinna, men i händelse av giftermålöppnas möjlighet att härleda dessa rättsverk53 j VgL GB 6 § 2; Ligxr mapter uid kono ok ftestir hana sipten ma:lir vingaf pa ar laghar höt. I VgL GB 2 pr: Bonda son vil sar kono bydia. han skal hin skyldasta at hitta, ok bön sina byria. han [a] fastnapar stamnn legga a hanni skal til fa sighia namna iord an til ar. ok alt pat giua vill. prear markar skal lagha vingaf. uara. paghar firi fast ar skilt ok handum saman takit. pa ar tilgavar allar intar, an vingavar eigh fyr an per koma bapi a en bulstar ok vndir ena bleo. K. V. Amira, Nordgermanisches Obligationenrecht, 1, s. 523. Om morgongåvans renumeratoriska natur i västgötarätten se II VgL GB II, om beloppets identitet med vängåvans I VgL 4 pr och § 1, 9 § 2. — K. v. Amira, a.a., 1, s. 518 f. Bevisställen hos K. v. Amira, a.a., 1, s. 518 n. 7. “ II VgL Add. 12 pr: eig ma optare sama manne mep samu kono sak gitia. an en tima. an po at hon flere barn far. Enligt Wilda, Strafrecht s. 816 innebär denna regel en första modifikation av en ännu stängare, bevarad i Jutska lagen (II 18, GDL, 3, s. 150), som överhuvudtaget endast medgiver en lägersmålsbot för samma kvinna. Andra senare modifikationer skulle följaktligen föreligga i de rättskällor (i Norge Bj 126 NGL, 1, s. 326 f., i Sverige vissa av svealagarna, se K. v. Amira, a.a., 1, s.719 n. 1), som begränsa lägersmålsboten till vissa (tre) gånger, och det yngsta stadiet skulle representeras av de norska stadganden, enligt vilka anspråk på lägersmålsbot flera gånger kan för samma kvinna göras gällande mot samme man, t.o.m. av oäkta barn mot dess fader (se ovan s. 75 n. 71—72). En närmare prövning av denna åsikt, för vilken åtskilligt synes tala, kan här icke företagas. Ändrat från manuskriptets »lägersmål».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=