122 betydelsen ’rätt’, ’lag’, som i Västgötalagarna föreligger i sådana uttryck som gups Ttetter, kirkiunna rcetter och för övrigt i fno. kristinn réttr^ bjarkeyjarréttr, fsv. Bjterköa rcettisr, ropa ratter m.fl. Då det säges, att lekaren aldrig må begära »rätt» för honom tillfogad kränkning, torde denna regel, såsom jämförelse med »hudstruken trälkvinna» antyder, närmast vara att hänföra till det i styckets första sats berörda fallet, att han blivit slagen (uarpar lekari harpar pat skal e vgilt uara). Fullt tydligt är detta sammanhang i ett i två redaktioner bevarat möjligen relativt ungt stadgande om landstrykare, i vilka den om lekaren använda formeln för juridisk oförmåga av anspråk på »personlig rätt» tillämpas på denna kategori, dit lekaren säkerligen hänföres somett specialfall.'*^ De skäl, somtala för att den i Västgötarätten vid personliga kränkningar uppträdande tremarksboten är identisk med de norska lagarnas »personliga rätt», giva anledning att förmoda, att denna bot eller i regelbunden proportion därtill avvägda bötessatser också i Västergötland liksom i Norge funnit användning som lägersmålsböter. Så torde även vara fallet, ehuru förhållandet liksom vid slagsmålsböterna blivit i någon mån fördunklat genomen senare rubbning av den ursprungliga bötesskalan. För lägrande av ättboren kvinna bötas enligt Västgötalagarna icke, som man skulle vänta, tre utan sex marker och samma belopp stadgas för det även från norsk rätt kända specialfallet, att kvinnans fästman gjort sig skyldig till lägersmålet.^® För lägersmål med jrals fostra (frigiven hemmafödd trälkvinna) ScHLYTER, Gloss, t. VgL, s. 481 s.v. ratter, 1). II VgL UB XXIX: Warpa skiallikir aldara barpir. per fa aldrigh helder rat a sik [Cod. G.: sar'\ an hupstrukin hus kona. IV VgL 20: 2: par sum rattir aldarar aru. warpa per bardper fa aldrigh rat a sar. hallar huzstrukin huskona. Om betydelsen av aldari och om stadgandets ålder se K. G. Westman, Tolkningar af några ställen i västgöta- och östgötalagarna (Ark. f. Nord. filol., 19), s. 316 ff. och E. Lidén, Fornsvenska aldare (Ark. f. nord. filol. 23, s. 256 ff.). Om stadgandet, i stort sett, såsom Westman anser, går tillbaka på en kunglig stadga av 1303, är detta tydligen i varje fall icke förhållandet med den ovan anförda formeln. Lidén har (a.a., s. 258) påpekat, att formeln i den i Äldre Västgötalagens huvudhandskrift förekommande »lekarerätten» användes om »lekaren». Sammanhanget behöver dock icke vara det, att formeln i stadgandet om aldari är en reminiscens från »lekarerätten». Den kan av gammalt varit använd om sådant mindervärdigt löst folk, dit, såsom Lidén med ytterligare ett intressant exempel ur en traktat från 1400-talet visat, »lekaren» och hans yrkesbröder »piparen» räknades och som i det yngre stadgandet betecknas med ordet aldari. Att den influtit i stycket om »lekaren» med speciell tillämpning på denne är i så fall helt naturligt, men användningen i det yngre landstrykarstadgandet kan bero på en gemensam äldre källa, där formeln redan hade generell räckvidd. I VgL GB 6 § 3: Liggar vip fralsa fostro böta tolf öra. firi ambut VI. öra. firi atborna kono. sex markar. Jfr II VgL GB X, XL I VgL GB 6 § 1: Fastir mapar mö. gar vip lönpar laghar han ar. sakar at. sex markumuid fapur hannar. Jfr VgL GB VIII. 46 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=