121 har full motsvarighet såväl i Gulatingslagen som i Borgartingslagen; båda dessa lagar omtala böterna till hustrun som »personlig rätt»; enligt den förra lagen, som icke nämner beloppet, säkerligen med hänsyn till dess stigande och fallande efter den sociala skalan, är boten samma »rätt» som mannen äger taga för kränkningar mot honom själv; enligt den senare lagen, vars bestämmelse synes vara avfattad med hänsyn till hqldr, är beloppet liksomi Västergötland tre marker. Västgötalagens slagsmålsstadganden vittna således på två olika vägar om en bot för realinjurier, liksomi Norge kallad »rätt» och liksomi Norge för olika sociala kategorier avvägd i förhållande till en »bonde» eller hqldr tillkommande tremarksbot. Huru bondens tremarksbot för slag i Västergötland kommit att undanträngas av en längre fram till åtta marker reducerad tolvmarksbot, varav två tredjedelar tillfalla målsäganden medan den återstående tredjedelen delas mellan härad och konung, är en fråga, varom endast gissningar kunna uttalas. Möjligen har denna tolvmarksbot en gång varit en vid sidan av målsägandens »personliga rätt» utgående offentlig straffbot av samma ursprung som det i den norska femtonmarksboten ingående tolvmarksbeloppet; om under ett skede av försvagad konungamakt icke blott häradet fått del i den offentliga boten utan tillika större delen av denna övergått till privatbot, blir den äldre privatbotens bortfallande fullt begripligt. Med samma betydelse som i stadgandet om »svartaslag» torde ordet ratter uppträda i det ryktbara stycket om »lekare»: biöi alprigh halldar rat an huskona hudstrukinJ^^ Man kunde vara frestad att spåra en ironisk användning av denna betydelse i överskriften patta ar lecara ratar [o: rattar]; det bekanta förfarandet med kvigan skulle då hånfullt betecknas som den »personliga rätt», som lekare kunde göra anspråk på. Men detta förfarande skall tillämpas, då lekaren blivit sårad {sarghapar), och i de västgötska såramålsstadgandena finnes intet spår av sådana böter — bondens tremarksbot och efter denna avvägda lägre bötesbelopp — som synas varit betecknade som ratter i den speciella bemärkelse, varom här är fråga. Enligt norska analogier äro dylika böter icke heller att vänta i såramål, medan däremot deras förekomst i slagsmålssaker står i full överensstämmelse med norsk rätt. Sannolikare är därför att ordet ratter i överskriften står i den från såväl svenskt som norskt lagspråk välkända legte hun fyem huat pem skil htel telltxr hughicr). Härmed kan jämföras, att i VgL I>B 5 § 5 bland okvädingsord till kvinna som medföra tremarksbot nämner hortuta. Jfr även G 196 NGL 1 s. 70: — pat er oc fullrettes ord kono ef madr vener hana hore. oc kallar hana horo. par er hon velldr eigi. Se ovan s. 79. Se ovan ■*5 VgL, ed. ScHLYTER, s. 67. Cod. I tillägger efter r^et orden a scer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=