120 r(set. a., liksom det i Gulatingslagens motsvarande stadgande heter: par a engi mabr rett a. Här möter emellertid den svårigheten, att det bötesbelopp, som redan enligt Äldre Västgötalagen skall utgå till den frie västgötske bonden i bevislig slagsmålssak icke är den tremarksbot, som i Gulatingslagen är den bl.a. för dylik kränkning utgående »personliga rätten» för hqldr, utan utgöres av fem marker och åtta örtugar, medan häradet i samma mål tager »en örtug mindre än elfva öre» och konungen lika mycket. Man har påpekat, att sammanlagda beloppet av dessa slagsmålsböter är 8 marker och att de sannolikt böra uppfattas som en i överensstämmelse med tremarksbotens nedsättning till »trenne sextonörtugar» reducerad tolvmarksbot.^® Det kan dock betvivlas, att man här har framför sig Västgötarättens ursprungliga slagsmålsböter. Spår finnas av en socialt graderad bötesserie, som torde utmynnat i tremarksboten. Blir engelsk eller »söderländsk» man eller frigiven {fr^elsgiua) slagen, är boten »en örtug mindre än sju öre» till målsäganden och fyra örtugar till konungen; sammanlagda bötesbeloppet är åtta öre, d.v.s. hälften av den med den tredjedel nedsatta tremarksboten.^® Bakom de brutna beloppen döljer sig sannolikt en gammal slagsmålsbot till »frälsgive», utgörande halv tremarksbot, d.v.s. tolv öre. Antagandet styrkes av att träls böter för slag äro sex öre; här är troligen det gamla bötesbeloppet bevarat: hälften av boten till »frälsgive». Man återfinner här den i de norska rättskällorna grundläggande stegringsproportionen för böter tillhörande den personliga rättens system. Även beloppet för »frälsgive» torde stå i samma förhållande till ett närmast högre bötesbelopp, och den tremarksbot, varpå den frigivnes tolv ören häntyda, kan i det västgötska samhället, vars gradskala synes varit ännu mera primitiv än den östnorska, knappast hava tillkommit någon annan kategori än den fullt frie bonden. Ett mera direkt spår av tremarksboten som den västgötske bondens »personliga rätt» för slag föreligger i stadgandet, att bonde, som slår sin hustru i ölbänk eller i kyrka, skall till henne böta tre marker.^^ Stadgandet N. Beckman, Jaroslavs rätt och de svenska landskapslagarna, s. 12; Äldre Västgötalagen övers. o. förkl. av N. Beckman, s. 28. ‘‘® I VgL BB 2: B^er mapter tenskan man xlher sundriskxn böta firi saksöka örtugh min an. siu öra. ok. ////. örtoghor konongar l^^y-.konongi'l. §. 1. Slika samu arti fralsgiua bötar ok. six örer. aru prals an barpar ar. I VgL BB 4: Lystar bonda kono sina .i. ölbénk. böta hanni. III. markar. lystar han hana i kirkiu böta hanna. III. markar. laggi aptar til bos taki. or huat pem skil halpér hughar allar hal. — I lagens yngre redaktion tillägges det fall, att slaget tilldelas hustrun a torghe. — (II VgL F VIII) Liksom i den norska rätten är förutsättningen för boten även i den västgötska att misshandeln sker offentligt. En tremarksbot erlagd av mannen till sin hustru föreskrives även för det fall att hustrun gentemot mannens beskyllning för hor förmått bevisa sin oskuld (I VgL GB 5 § 1: Havir kona hor giort ok givar bonda kono sinni sak. pa vari sik. map siv mannum af namdinni. Vardar hun varp böte hanni. III. markar. pem skal aptar til bos lagia. 30 42
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=