117 Ett centralt och ganska omfattande parti av Rättlösabalken utgöres av en samling stadganden om fall av rietlösa i den straffrättsligt tekniska mening, vari ordet förekommer på andra ställen i de västgötska rättskällorna, och balkens komposition är sådan, att detta parti utan orimlighet kan antagas ha varit den kärna, kring vilken den successivt vuxit fram och fått sin i texttraditionen kända gestalt. Det synes då vara metodiskt fullt försvarligt, om man tänker sig, att förleden i balkens namn uppbär samma betydelse som eljes tillkommer ordet netlösa. För antagandet av en annars ej uppvisad betydelse ’fall, för vilket inga stadganden förut funnits i lagen’, ’nymäle’ el.dyl. saknas tillräcklig grund redan därför att den kända betydelsens förekomst kan skäligen motiveras även på detta ställe, vartill kommer att vägande sakliga invändningar kunnat riktas mot de båda nya, med varandra icke identiska betydelser, som blivit föreslagna.-® En annan fråga är den, om nedösa; bolkccr kan anses innehålla ett annat ord än det på andra ställen förekommande rotlösa (-^e) f.; de som i balkens namn antaga en eljes okänd betydelse mena som bekant, att denna uppbäres av en i^t-stambildning, r^etlösi n., som även av en annan forskare anses föreligga i ifrågavarande sammansättning. Tydligt är, att ett sådant ord mycket väl kan antagas utan en från den feminina ön-stammens avvikande betydelse; i fornvästnordiskan finnas ju talrika fall, där med identisk förled bildade sammansättningar med -leysi n. och -leysa f. omväxla med varandra och uppbära alldeles samma betydelse.-® Den formella grunden för antagandet, att sammansättningen r^edosie bolkcer innehåller ett nedösi n. ligger i det i kompositionsfogen uppträdande icke utan skäl har man ifrågasatt, huruvida denna grund i ett i alla händelser felskrivet ord (o för 0) kan anses tillräckligt bärkraftig.^® Stor vikt har vid antagandet av ett västgötskt rtedöse (-i) vid sidan av radösa (-a) blivit lagd vid den på ett ställe i Yngre Västgötalagens huvudhandskrift (Forn B 4) uppträdande vändningen falz han at ra;tlöse,^^ där två andra handskrifter ha at r<etlöso, vilket av utgivarna föredragits. Stället kan emellertid under inga omständlgheter anföras som stöd för antagandet av ett rcetlöse n.; fortsättningen lyder nämligen: pa skal h a n swa ut takae sum a 11 a; r ad r ar. Antages rxtlöse här vara den rätta läsarten, måste denna form tydligen uppI sak anser jag mig här kunna hänvisa till den av N. Beckman lämnade kritiken (se ovan s. 110 n. 19), som icke synes mig vederlagd i H. Pippings Genmäle (Arkiv f. nord. filol., 40), s. 333 f. A. Kock, Belysning af en liten fornsvensk ordgrupp (Studier, tillägn. Karl Warburg [1912]), s. 79 ff. S8 ^ N. Beckman i Ark. f. nord. filol., 40, s. 246. •’® A. Kock, a.a., s. 80.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=