116 städes i lagen; och om detta enstaka parti ur denna synpunkt skulle befinnas mer än vanligt otillfredsställande, låge däri ej något alltför förvånande eller misstänkt. Just en redan från början särskilt starkt utpräglad brist på systematisk slutenhet och avrundning kan ha inneburit en frestelse att låta denna balk tjänstgöra som förvaringsrum för sådant gods, som man drog sig för att placera i andra, mera enhetliga sammanhang. Tydligt är, att om Rättlösabalkens ursprungliga kärna utgöres av ett antal stadganden om fall av »rättlösa», denna grupp redan i och för sig haft något tillfälligt och osystematiskt över sig. Den har icke varit uttömmande ur den synpunkt, som sammanhåller den; fall av »rättlösa» anträffas även i de båda avdelningarna om forn^emi, och det finnes skäl för misstanken att vissa tremarkssaker i ännu andra balkar likaledes äro att hänföra till »rättlösa». Gruppen har således snarast bestått av några stadganden, som icke låtit sig osökt inordnas i de ur materiella synpunkter avgränsade balkarna och därför blivit sammanställda med hänsyn till ett gemensamt formellt straffrättsligt förhållande. Till denna grupp ha sedan på förut angivet sätt genom den attraktion, som stadgandet om ftearföling utövat, balkens fem sista flockar kommit att fogas. Redan härigenom hade balken fått en prägel av biandgodssamling, som kan göra det i viss mån begripligt, att man just här givit plats åt de tre valstadgandena. På grund av sin fåtalighet ha väl dessa ej ansetts kunna bilda en enhet för sig; att en annan anordning varit påtänkt och möjligen i någon uppteckning tillämpad, antydes dock måhända av den uppenbart vilsekomna rubriken paettx conongs bolk^r över berättelsen om gränsläggningen mellan Sverige och Danmark och mötet på Danaholmen. I en handskrift står över notisen om Danaholmsmötet h^er sigher af landam^erum, och att denna rubrik är hela styckets ursprungliga, bekräftas såsom man med rätta framhållit, av att konungalängdens författare i fråga om Emund Slemx och hans gränsreglering hänvisar till vad som säges .i. landtemterum.-^ Den rubrik, som innehåller ordet conongs bolkicr tyder emellertid på, att denna från andra lagar välbekanta term varit känd och nyttjad även i det västgötska lagspråket, och det finnes knappast någon annan sammanhängande grupp av stadganden, för vilken den skulle kunnat passa, än just de tre valstadgandena, som alla i större eller mindre utsträckning beröra konungadömets ställning. Måhända ha de i någon tidigare uppteckning i likhet med några andra smärre stycken av speciellt innehåll varit placerade efter de större balkarna; om de därvid omedelbart föregått stycket om landamacri och själva haft rubriken »konungsbalk» blir det begripligt, huru denna rubrik kunnat efter valstadgandenas bortflyttning till Rättlösabalken i en handskrift överföras på berättelsen om gränsläggningen och undantränga dennas riktiga överskrift. 25 VgL IV: 15 (s. 298). Äldre Västgötalagen utg. af B. Sjöros, s. 293.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=