115 åttonde flockens bestämmelser omfcearföling å den andra. I Magnus Lagaböters landslag behandlas alldeles liknande mindre skadegörelser å häst eller nöt som de i Rättlösabalkens nionde flock omtalade i omedelbart sammanhang med fiarfceling. Svårare att påvisa är förbindelsen mellan balkens tidigare delar och dess fyra sista flockar. I stort sett bilda dessa en sluten enhet för sig, vars huvudsakliga ämne är ansvar för anförtrott gods; inledningen härtill utgöres av tionde flockens allmänna regel om återställande av lån. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke kärnan i detta parti texthistoriskt sett är tolfte flocken med dess bestämmelser om ansvar och ansvarsfrihet för lejda djur, därest de under olika omständigheter gå förlorade. Mellan dessa bestämmelser och de till stadgandet om fcearföling fogade om sådana förluster av i ägarens besittning befintliga kreatur, för vilka annan kan göras ansvarig, synes onekligen en materiell gemenskap föreligga. Kring denna kärna kan sedan ur annan synpunkt en behandling av andra frågor rörande ur mottagande av anförtrodd egendomhärflytande ansvar blivit uppbyggd; under denna rubrik falla dels tionde flockens allmänna låneregel, dels trettonde flockens regler om förlust av till förvaring inlagt gods, dels slutligen elfte flockens regel om ansvar för lånad träls gärningar. Med sistnämnda regel har emellertid ännu ett nytt tankeelement tillkommit, som torde givit anledning att i detta sammanhang infoga de bestämmelser om ägarens ansvar för gärningar av bortlupen träl eller trälinna, som bilda elfte flockens förra del. Av denna kortfattade analys av Rättlösabalkens Innehåll och tankesammanhang torde framgå att balken verkligen äger ett ganska omfattande centralt parti —möjligen begynnande redan med fjärde flockens stadgande om olaga självtäkt och i varje fall omfattande femte, sjätte, sjunde och åttonde flockarnas stadganden omokvädinsord, handrån, gäldenärs tredska och fcearföling — som handlar om »rättlösa» i denna terms från andra västgötska lagstadganden kända betydelse, av ’med tremarksbot belagd personlig kränkning’. Med detta parti, som torde givit balken dess namn, står dennas inom sig sammanhängande sista avdelning genom stadgandet om fcearföling i visserligen icke systematisk men associativ förbindelse. Att finna en rationell förklaring till att de tre valstadgandena i balkens början fått sin plats just här torde vara och förbliva omöjligt; om den tillfälliga anledningen kan måhända en förmodan framkastas, även om man anser sig böra avstå från den äventyrliga gissningen om en ironisk ordlek. Det är en känd sak, att Äldre Västgötalagen i sin helhet icke fyller höga krav på juridisk systematik; dess stadganden anträffas ganska ofta genom skäligen lösa idéassociationer inskjutna i helt andra balkar än dem, där de kunna synas en modern läsare rätteligen höra hemma. I Rättlösabalken har man intet skäl att vänta bättre redaktionell ordning än annor-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=