113 Slutligen anträffas ordet »rättlösa» på ett ställe i Lydekinus’ anteckningar om västgötska lagstadganden. Bryter herde gärdesgård efter eget råd och beger sig in på annans fredade gärde, skall han, därest hans husbonde kan bevisa, att han ej givit befallning om gärningen och herden ej själv kan bevisa sin oskuld, böta för »rättlösa». Stadgandet att herden i nämnda fall ansvarar i stället för husbonden finnes även i yngre Västgötalagen, som emellertid ej här använder ordet »rättlösa». Bötesbeloppet utsättes ej på någotdera stället men framgår av ett såväl i äldre som i yngre lagen befintligt stadgande, enligt vilket den som håller kreatur med hund och herde å annans fredade gärde gör sig saker till en bot av »trenne sextonörtugar». Även i Lydekinus’ anteckningar betecknar således »rättlösa» ett brott, för vilket den bot, som ursprungligen utgjorde tre marker, skulle gäldas. Man frågar sig nu, om och i vad mån den betydelse hos ordet nedösa, på vilken de nu genomgångna stadgandena synas häntyda, kan antagas föreligga även i beteckningen r^dos^e holkar. Att betydelsen icke passar på balkens tre första stadganden, om val av konung, biskop och lagman, är utan vidare klart. Fjärde flocken handlar om upptagande av annans egendom utan stöd av dom och förstörande av annans hus utan lagsökning; straffet är en bot av nio marker till målsäganden, nio till konungen och nio till »alla män». Icke heller detta stadgande täckes således i sin nu kända form av begreppet »rättlösa» i betydelsen ’tremarkssak’. Uteslutet är dock icke att här föreligger en skärpning av ett äldre straffstadgande; i fråga om uppsåtligt brännande av vissa slag av främmande egendom har ju den äldre lagens tremarksbot faktiskt efterträtts av tredubbel niomarksbot i den yngre lagen. Det förtjänar nämnas, att Magnus Lagaböters landslag belägger såväl enskildas självtäkt utan stöd av dom som kungliga ämbetsmäns olagliga förmögenhetsexekution och av andra personer såsom skareförbrytelse förövat nedbrytande av hus jämte egendomstillägnelse med fullrättsbot till den förnärmade vid sidan av de för de olika fallen olika avvägda offentliga böterna. Då de bevarade äldre norska rättskällornas motsvarande stadganden icke omtala fullrättsbot, är det möjligt, att landslagen i dessa fall hämtat denna ur den östnorska rätten. Om denna för ifrågavarande brott stadgat en fullrättsbot, som i så fall naturligtvis icke varit rikslagstiftningens fullrétd epter laga domi utan den äldre enligt allmän regel fixerade »personliga rätten» med den frie bondens tremarksbot som normalbelopp, skulle man äga ett positivt om också ingalunda avgörande skäl för antagandet, att även Västgötarätten ursprungligen intagit samma ståndpunkt. En annan möjlighet vore måhända att i den västgötska tredubbla niomarksboten döljer sig en potentierad fullrättsbot av samma slag som de norska lagarnas dubbla och tredubbla »personliga rätt». Någon klarhet på denna punkt står dock säkerligen icke att vinna. 8 Hjiirne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=