100 köpet utan genom det vid sidan av femtonmarksboten utgående beloppet. Från det faktum, att fridköpet i förhållande till målsäganden sker genom erläggande av dennes personliga rätt, torde därför kunna slutas, att den tolvmarksbot, varmed våldsverkaren återköper sin frid från konungen, är konungens personliga rätt. Tydligen äro de båda fridköpsbeloppen, det som går till målsäganden och det somgår till konungen, i dessa stadganden på väg att sammansmälta till en enda bot av rent offentlig karaktär. Beloppen äro redan sammanräknade i en summa, femton marker, och denna tillerkännes i ett principiellt stadgande i Gulatingslagen uttryckligen konungen, fastän målsägandens rätt att därur utfå en del omedelbart därpå framhålles." Femtonmarksboten framställes här snarast som en rent offentlig bötessats, ur vilken ett mindre belopp blivit avstått åt den enskilde målsäganden. Rättsligt betydelsefulla konsekvenser har denna tendens tagit sig i Frostatingslagens bestämmelse, att för slag som vid ett tillfälle tillfogats flere personer visserligen skall bötas fullrättsbot, nämligen för kränkningen, till var och en av dem men endast en femtonmarksbot till konungen, liksom för sår, som på en gång tillfogas flere, visserligen bötas privata sårböter till dem alla men endast en offentlig sårbot (Iqgbaugr) till konungen. Det är betecknande, att detta stadgande förutsätter den yngre bötesordning, som ännu icke framträder i Frostatingslagens omedelbart föregående huvudstadgande omgfundardrep: fullrättsboten för kränkningen bötas av gärningsmännen, den uttages ej längre av målsäganden ur den förbrutna egendomen. På detta yngre stadium har den begynta absorptionen av den enskilde målsägandens fridköp i konungens fortskridit därhän, att ett större antal enskilda målsägande ej föranleder ändring i den sammanlagda fridköpssumman. Man kunde måhända mena, att dessa förhållandens enklaste tolkning är den omvända mot den, som här givits. Varför kunde ej femtonmarksboten verkligen från början vara en osammansatt offentlig bot av femton marker? Den, som ställer sig på denna ståndpunkt, har emellertid att förklara, huru den enskilde målsäganden någonsin fått del i denna rent offentliga bot. En hänvisning till de bestämmelser, enligt vilka enskild målsägande i olika fall fått större eller mindre del i den kungliga fyrtiomarksboten,^^ räcker ej här, ty om det på goda grunder synes antagligt, att fyrtlomarksboten i norsk rätt är en yngre bötessats än femtonmarksboten och i viss utsträckning trätt i dennas ställe, kan delningen mellan konungen och den enskilde vara ett arv från föregångaren. Det gäller också, att åt ett enhetligt kungligt fridköpsbelopp av just femton marker giva en förklaring, som ej är mindre tillfredsställande än identificeringen av fridG 200 (se ovan s. 97 n. 17). 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=