94 ländermans rätt, tydligen oberoende av omde äro lägre bördän de kategorier varmed de jämnställas ifråga om personlig rätt.® Liksom den personliga rätten för hqldr eller länderman är en på konungstjänsten grundad utmärkelse för nyssnämnda slag av konungstjänare framför deras likar i börd måste hälften av rätten för hqldr vara en sådan utmärkelse för drmadr. Men den personliga rätten för de fries lägsta kategori kan icke vara en utmärkelse framför bördslikar för den, somsjälv är fri.^® Omdet således står fast, att drma^r är ofri, kunna vissa slutsatser dragas rörande femtonmarksboten. För dråp å träl utgår enligt Frostatingslagen till ägaren i allmänhet skadestånd och qfundarhot. Gulatingslagen saknar uttryckliga bestämmelser om till fullrättssystemet hörande böter i detta fall. Följer trälen sin herre till kyrka, samkväm eller ting, har ägaren enligt Frostatingslagen anspråk på fullrättsbot, om trälen blir slagen, och därjämte på skadestånd, omhan ljuter döden av misshandeln. Även Gulatingslagen synes antyda fullrättsbot till ägaren, om trälen misshandlas under nyssnämnda försvårande omständigheter. Såväl Gulatingslagen som Frostatingslagen stadga för misshandel av träl under vanliga förhållanden öresböter till ägaren, graderade såväl efter dennes sociala ställning som efter trälens användning i sin herres tjänst. Båda lagarna synas således uppfatta våldshandlingar mot trälar som äreförnärmelser mot ägaren, vilka under olika förhållanden gäldas med större eller mindre bötessatser av den personliga rättens system. Mot denna bakgrund synes det sannolikt, att konungen haft anspråk på en dylik bot för dråp å hans drmaör. Enligt analogien med Frostatingslagens stadgande om dråp å träl i allmänhet borde för dråp å konungens drmaör gäldas konungens qfundarbot, då dråpet ej sker under försvårande omständigheter. Men då dråp å konungens drmaör under förhöjda frider medför fredlöshet, synes det sannolikt, att den bot, varpå konungen har anspråk, om drmaör dräpes under vanliga förhållanden, är en bot av högre grad än qfundarbot, och då vid våldshandlingar mot trälar ej omtalas någon mellan qfundarbot och full personlig rätt liggande bötessats till ägaren, kan boten i detta fall näppeligen vara någon annan än konungens personliga rätt. Det är emellertid tydligt, att femtonmarksboten ej kan i sin helhet utgöras av vare sig konungens qfundarbot eller hans fullrättsbot. I femtonmarksboten måste ingå ett belopp av annan innebörd. Femtonmarksboten stadgas i båda lagarna för det fall, att drmaör blir dräpt; visserligen nämnes i Frostatingslagen även misshandel genom slag i det fall för vilket fredlöshet stadgas men att femtonmarksboten endast anknytes till dråp framgår av det i detta fall använda uttrycket bceta hann aptr. Vid dråp av ofri skall enligt en allmän regel i första hand utgå skadestånd till ägaren. 9 F IV60 (NGL, 1, s. 175). *9 Lehmann, l.c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=