93 För vilkas? Uttrycket blir meningslöst, om icke stadgandet läses som omedebar fortsättning av det föregående och orden af peim tolkas som af armqnnum. Endast i kyrka, å ting och vid samkväm äro således drmenn i fråga om manshelgd jämnställda med andra män; eljes äro de det icke, och därför blir ingen fredlös för deras skull, om de dräpes eller misshandlas å annat rum. Det torde vara uppenbart, att med »fredlös» {utlagr) här åsyftas den med böter avlösbara fredlöshet, som inträder i följd av dråp och vissa andra förgripelser å vanliga fria män, då försvårande omständigheter icke föreligga. Den lägre manshelgd, som drmaQr alltså i allmänhet åtnjuter kan icke förklaras under annan förutsättning än hans ofrihet. Därmed bortfaller behovet att särskilt motbevisa de försök, som blivit gjorda, att med antagandet om hans frihet förlika den låga femtonmarksboten för hans dråp och hans endast till hälften av rätten för hqldr uppgående personliga rätt." För dessa försök, som gå ut på att förklara femtonmarksboten som en vid sidan av mansboten och det konungen vid varje dråp tillkommande pegngildi på grund av den dräptes tjänsteförhållande till konungen till denne utgående särskild prestation ® och den för årmadr stadgade fullrättsboten likaledes som ett av hans tjänsteställning motiverat tillägg till hans på börd grundade personliga rätt, saknas varje anknytningspunkt i stadgandenas ordalydelse, och inför Frostatingslagens tydliga vittnesbörd om att drmadr i allmänhet icke ägde fri mans manshelgd falla de helt till marken. Femtonmarksboten är uppenbart hela bötessumman för dråp å eller misshandel mot drry^a'ör, hälften av fullrättsboten för hqldr hela den personliga rätt, som tillkommer honom. Även dessa bötesbelopp vittna därför om hans ofrihet. Vore årmadr en fri man om också av lägsta klass, behövdes ju intet stadgande, som tillerkände honom samma personliga rätt som rekspegn eller ursprungligen sannolikt drborinn rnaör. Man skulle då vänta sig, att han som konungens tjänare toge en högre personlig rätt än den frie mannens lägsta, alldeles som konungens »taffelsvenner» (skutilsveinar) och övriga svenner, när de förrätta sin tjänst (ef peir hafa ölduc d hdlse), hans guldsmeder och styremannen å hans handelsskepp under färd taga samma rätt som hqldr, och liksom konungens stallare taga ^ Maurer, a.a., s. 119 ff. ® Maurer, a.a., s. 120 sammanställer denna tilläggspresentation med den huskarlsgjpld, som konungen enligt Konungsspegeln (Speculum regale, [‘“’ed. R. Keyser m. fl. 1848], c. 26, s. 58) vid sidan av pegngildi uppbär, då någon hans huskarl dräpes. Huskarlsgj{)ld utgjorde emellertid enligt nämnda källa en mark guld, d.v.s. åtta marker silver, och det kan icke anses tillfredsställande, när Maurer med stöd av bestämmelsen om femtonmarksbotens gäldande i 6 alna anrar, som dessutom endast finnes i Gulatingslagen, finner de båda summorna »tämligen noga» motsvara varandra. 8 marker silver svara enligt vanlig räkning mot 16 marker l{)geyris.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=