92 eller på ting. I dessa av de olika lagarna på olika sätt bestämda svårare fall drabbas gärningsmannen av fredlöshet. Konungens årmadr framträder i dessa ålderdomliga stadganden ännu som en ofri man.^ Avgörande är härvidlag att dråp å årmdbr i allmänhet är ren bötessak, blott under försvårande omständigheter fredlöshetssak, medan dråp å fri man alltid medför fredlöshet, även om denna i regel, d.v.s. då icke nidingsdråp och därför urbotamål föreligger, kan avlösas med böter. Man har sökt komma ifrån detta starka vittnesbörd om ofrihet genom att tolka bestämmelsen omfemtonmarksbot såsom gällande avlösbar fredlöshet {utlegöarmdl), bestämmelsen om fredlöshet såsom gällande oavlösbar fredlöshet {ubotamdl). Redan i Gulatingslagen är detta att i ordalagen inlägga mer än de säga; med Frostatingslagen kommer tolkningen i öppen strid. Det heter nämligen här, att om drmaQr blir dräpt eller slagen i kyrka, vid samkväm eller å ting, blir gärningsmannen »fredlös för hans skull såsom för annan mans» {litlagr af honum sem af qörum manne). Härav framgår, att den fredlöshet som i dessa fall inträder är beroende av de allmänna reglerna om påföljderna av dråp och slag inom nämnda frider. Brott mot tingsfriden å Frostatinget är urbotamål; ^ om övriga ting finnes intet sådant stadgande. Slag, sår och dråp i Kristkyrkan och Mariakyrkan i Nidaros eller å deras gemensamma kyrkogård äro urbotamål; för samma gärningar i andra kyrkor stadgas uttryckligt ringare straff. I fråga om brott mot gästabudsfrid finnes intet stadgande om strängare fredlöshet. Motsättningen mellan straffstadgandena för de olika fallen kan alltså icke vara en motsättning mellan strängare och med böter avlösbar fredlöshet; den måste vara en motsättning mellan fredlöshet överhuvudtaget och ren bötessak. I formuleringen att gärningsmannen genom förbrytelse mot drmaÖr under vissa högre frider blir »fredlös för hans skull såsom för annan mans» ligger uppenbart, att gärningen, därest den förövas mot årmaör under andra förhållanden, icke medför den fredlöshet, nämligen den med böter avlösbara, som den skulle medföra, om den förövas mot annan man. Samma tanke upprepas i det följande stadgandet, som tydligen står i direkt sammanhang med bestämmelserna om drmäÖr. »Å tre ställen, i kyrka, å ting och vid samkväm åtnjuta alla samma manshelgd. Men å alla andra ställen blir ingen man fredlös för deras skull.» ■* Jag ansluter mig på denna punkt till den mening, som uttalats av P. A. Munch, Det norske Folks Historie, 1:1, s. 573. Brandt, Forela:sninger, 2, s. 80, Lehmann, Königsfriede, s. 180 u. 2., Tunberg, De äldsta världsl. privilegierna (Flist. Tidskr. 1907), s. 166. Jfr även E. Hertzberg 1 Ark. f. nord. filol., 5, s. 362, som anser att armaSr 1 regel var prymslamadr (klient, halvfri). Av motsatt åsikt är däremot K. Maurer, Die armenn des altnorwegischen Rechtes (Sitzungsber. d. philos.-philil. u. hist. Cl. d.k. b. Ak. d. Wissensch. in Munchen 1879), s. 73 f., 111 ff. 5 F I 5 (NGL, 1, s. 128). ö F II 10 (NGL, 1, s. 134).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=